123 jag är vaken.

vit strukturtapet.

en havsörn i matta färger. texten: havsörnen.

ingen luft här inne. vi går genom korridorerna. jag och min mor. vi säger ingenting. i ett litet skåp står små prydnadssaker utställda. vi stannar upp och tittar på dem. ibland finns här små fina saker säger min mor. jag tittar på små tomtar med vita bomullsskägg och änglar i papier marche. skåpet är fyllt till bredden av tomhet.

vi fortsätter genom korridorerna.

metro igår

Jag står på Linnégatan. Det är fredag eftermiddag. Mannen i dörren säger att vi ska vara beredda på att det kan vara ont om sittplatser. Jag frågar vad han menar.

- Jag menar att ni kan bli tvungna att stå.

Jag säger att jag föredrar att sitta ner när jag äter. Mannen i dörren säger att det inte förändrar någonting.

Jag vänder mig till mitt sällskap för att föreslå att vi går någon annanstans. I deras ögon finner jag inget stöd. Bara hunger. Hunger efter ölpaket för 58 kronor och svettigt upplagd buffémat.

Innanför är det precis så trångt som dörrvakten sagt. Vi får inget bord. Jag står i en trappa och balanserar två öl och en porslinstallrik. Jag känner mig som en enarmad diskplockare på en främmande planet. En servitör kommer förbi med en nachosfylld sombrero och trycker en armbåge i min rygg. Det är oerhört kvavt. Jag känner att jag aldrig kommer kunna ta mig härifrån.

Så känner jag en pust av frisk luft. Jag följer den in i ett blåkaklat rum. Där möter jag min spegelbild. Mina läppar glänser av transfetter, min blick är tom och mina knogar har vitnat runt en avslagen Norrlands Guld. jag står brevid en pissoar. ”Aldrig mer After work” tänker jag.

döden i december

jag sitter vid mitt gamla köksbord men vid ny utsikt. i tre dagar har jag burit lådor, letat parkeringsplatser och knutit näven i fickan. och inte är det klart ännu. fuck detta tänker jag. sedan drar jag handen längs min nya köksvägg. smeker den vittonade björkpanelen och tänker att det nog blir bra.

sen tänker jag att jag måste ringa banken, skatteverket och möjligen löneavdelningen och erkänna att trots mina lite griniga mejl var det hela tiden jag som hade fel. och att jag har en deadline på onsdag som lyckligtvis är så meningslös att det inte betyder så mycket om jag missar den som om jag missar den om en vecka som är oerhört mycket viktigare och måste bli bra. sen upptäcker jag att jag inte har en aning om i vilken av dessa 35 lådor mina papper ligger i och att jag antagligen borde flyttstäda den gamla lägenheten innan tisdag.

jag trycker hela min kropp mot träpanelen. försöker ta in värmen och tryggheten. men det hjälper inte. jag hör hur de rasar och vill ut inne i kartongerna. tusentals små tassar.

jag och gudrun schyman

jag befinner mig på den värsta platsen i göteborg. nordstan. människor rusar runt mig. telefoniföretagens hyenor hugger mig i hasorna. jag viftar bort dem. jag tänker inte låta mig korsfästas i deras telefonkatalog.


det är hanna som har dragit mig med hit.

-vi måste titta på nks julskyltning, sade hon och tittade på mig med de där stora rådjursögonen.

nu drar jag henne i armen. försöker ta oss ut härifrån. köphetsen är mer än jag klarar av. vi måste ut. hanna kämpar för att få med mig in i affärer där de säljer små tjejsaker.

tittatittatitta så fin säger hon och drar i mig.

jag håller på att tappa kontrollen. med mina sista krafter tar jag henne i handleden och drar henne bort från skyltfönstret. inte så hårt men tillräckligt för att jag ska känna en ond blick i nacken.

medveten om hur situationen kan ha sett ut snurrar jag runt och möter blicken.

GUDRUN. i nordstan. hon säger ingenting men hennes blick säger allt. manssvin.

jag står som paralyserad mitt bland telefonförsäljarna. de kan lukta sig till min svaghet och hugger in på bytet. trycker på mig mobilabonnemang och headsets och det enda jag kan tänka är.

tatatatata

ni gör stor popmusik

jag och liza står utanför henriksberg. i dörren står göteborgs strängaste vakt. innanför spelar den stora sömnen. vakten hänvisar till brandföreskrifter när han inte vill släppa in oss.

- det är fullt. jag får inte släppa in någon under några omständigheter.

när jag säger att jag kommer från tidNinGen går det bra. då föreligger det ingen brandrisk. fast liza får inte komma in ändå. inte ens när sångaren i dss kommer ut för att hämta in henne. brandrisken överskuggar det mesta. jag känner mig skamsen när jag lämnar liza ute i blåsten och kylan men det är viktigt för mig att jag får se ett så gott som helt okänt stockholmsband som jag hört tre låtar av på myspace.

när jag kommer in är det bara halvfullt i lokalen. vakten måste ha trott att vi hade molotovs innanför västen.

hursomhelst har dss redan spelat. det är synd. de är ett väldigt bra band. jag lyssnade just på de nya låtarna på deras hemsida och kände att jag borde upplysa mina uppskattningsvis 3 läsare om detta. mmd med den stora sömnen är bäst just nu. det bor en håkan i varje stockholmare!

googla "den stora sömnen myspace"

utanför

på bordet framför mig ligger pennan och blocket. jag lyfter luren och slår numret. signalerna går fram. plötsligt har jag ingen aning om vad jag håller på med. varför sitter jag här och ringer? vad är det egentligen jag vill? inte bara med det här samtalet utan överhuvudtaget. en lång rad meningslösa samtal där jag är låtsat eller i bästa fall äkta intresserad av vad som sägs. en röst i andra änden

-kustbevakningen.

jag är helt nollställd. hur hamnade jag här egentligen? hur tar jag mig ur det här?

Hallå där Kustbevakningen! säger jag.

undanflykter

jag har just avslutat läsningen av stieg larssons män som hatar kvinnor. det är på grund av den som jag inte skrivit här på länge. inte för att den varit så bra att jag inte kunnat slita mig utan för att boken haft allvarliga konsekvenser för mitt eget skrivande. jag har börjat tänka på stieg larssonspråk.

när jag sätter mig vid min dator tänker jag:

""sebastian" slog sig ned vid köksbordet som också fungerade som arbetsbord, tryckte på on-knappen till sin hewlet packard laptop med 512 mb arbetsminne och loggade in med användarnamnet "snake"".

när jag går till butiken tänker jag:
""sebastian" såg att det lyste i fönstret hos h. han visste också att om han ringde på skulle hon inte öppna. hon var fortfarande förargad på honom efter deras stormiga utflykt till saltholmen. med all rätt."

nu är äntligen boken slut och imorgon kommer jag gå på en lång camusdiet för att hitta tillbaks till någon slags rimlig standard igen.


till dess väntar vi spänt på filmatiserigen av stieg larssontrilogin. som ni vet spelar Michael Nyqvist rollen som den djärve journalisten michael "kalle" blomkvist. gudbevars.

http://www.stieglarsson.se/ är kanske världens roligaste hemsida.

På klubb brukar vi allvar

Jag sitter i ett hörn i baren. Precis under högtalarna. En ung man i blonderad weekdaysfrisyr rusar upp på dansgolvet framför mig och börjar dansa till Guns N´Roses Paradise City. Jag tar min öl från bordet för att den inte ska slås omkull. Jag tittar på den hoppande frisyren på dansgolvet och väntar på att låten ska ta slut. Nu är de fler som dansar. De ser ut att vara starka och friska människor. Ändå dansar de till Guns N´ Roses. Jag tittar på klockan. En halv sekunds tystnad. Nästa låt: Summer of 69. I DJ-båset står den nya generationen ironiker.

När jag går till min läkare kan jag vara säker på att få ett seriöst bemötande. Min läkare skämtar aldrig. Han har inte en låda med speciella piller som han skriver ut när han vill göra sig lustig. Han har en yrkesstolthet som han delar med piloter, skattejurister och ubåtskaptener. Människor som tar sitt yrke på största allvar.

Du beställer inte tacos på restaurang. På restaurang äter du pilgrimsmusslor och annat gott från hav och land. Tacos äter du hemma och med lampan släkt. På samma sätt kan du lyssna på 90-talshits och schlagers hemma, hopkurad under en filt av nostalgi.

Ta istället på dig din allvarligaste uppsyn i helgen och dansa till DJ Kaos på Cabin Deck, Puzzle på Storan och Miss Alabama på Respekt.

läsfrämjandet

avenyn. jag sitter på ett fik. inte särskilt bra eller trevligt men det är här de rör sig. jag rör om i min capuccino och använder samma sked för att skrapa av en bit glasyr från masarinen. den stelnade äggvitan och sockret smälter snabbt mot min gom.

framför mig har jag en tjock bok som jag låtsas läsa. runt mig utspelas den vanliga scenen; små cafékatter smyger omkring, läser cosmopolitan, dricker kaffe latte till kakan som de envisas med att kalla kärleksmums.

över boken känner jag blicken. varm och välbekant som doften i strandhuset när man kommer in i det för första gången på länge. jag låtsas inte om den utan bläddrar lite förstrött innan jag tittar upp: tvillingar.

innan jag återvänder till prosan hinner jag registrera: blonda lockar, lagom kurvor, slanka ben.

-vad läser du?

frågan kommer en halvminut senare. jag tittar upp på de båda flickorna och ler mitt speciella leende. det är allt utom pojkaktigt.

tre timmar senare står de i min hall. åter klädda och skenbart respektabla.

-då ska väl vi gå då..., får den ena till slut fram.

jag har ett lakan om mina höfter. mina läppar är svullna och mitt hår på ända.

- vänta, jag har nåt åt er, säger jag och går till biblioteket för att hämta två exemplar.

stieg larsson - män som hatar kvinnor. sveriges mest lästa bok.

redovisningsplikt

läs gärna det här inlägget med släpig stockholmsdialekt i ditt huvud (annars är det skitdåligt)


de senaste veckorna har jag låtit mina helger börja alldeles för tidigt.

som varanen skrev var vi på uppåt framåt och på kasinot i onsdags. hans historia därifrån är mycket bättre än vad min är just nu. jag ska dock försöka foga samman minnesfragmenten till en liten text snart. inte här och inte nu tyvärr. just nu är jag på tok för upptagen med att spilla chokladtårta över mitt vita skjortbröst.

torsdagen bjöd på tidningsfest och svanen. innan dess drack jag av oklara skäl två bloody mary på skål. en bloody mary är tillräckligt i alla sammanhang. två bloody mary är lasagne.

på jazzhuset rasade martin-poängen in i ett hysteriskt tempo. innan jag tog h innanför rocken och smet ut bakvägen gjorde jag high 5 med en blonderad ung man som någon sagt spelar i något slags synth-rapband och som dansade till paradise city balanserades på en stol i lilla baren. under taxiresan skamsköljde jag å hans vägnar.

igår hade jag enligt spridda källor blivit "sprit-svullen" i ansiktet så spenderade kvällen under en filt med ett glas shiraz placerat på bordet framför mig. det var inga problem att låta det stå odrucket så ikväll ses vi på avenyn igen.

KRAFT, Storan

håll tillgodo.

mycket roligt av varanen. http://varanen.blogg.se

black moon party och david shrigley

jag och martin går omkring på konsthallen. bra konst. mycket uppfriskande. jag känner mig lite full sedan igår. martin är blek. jag går in i något. förstår inte vad. alla tittar på mig. jag har trampat på konsten. en installation av små blå bollar har lämnat sin uttänkta form och spridit ut sig i lokalen. som bara bollar kan. några killar skrattar. jag börjar samla ihop bollarna. sen orkar jag inte gå framåtböjd längre. interaktiv konst, tänker jag och lämnar rummet.

i malmö blåser det alltid. inte lika kallt den här gången. ute på friisgatan ylar en hund och ett billarm ljuder.

jag kan inte sova. läser ut daniel kellermans bok. mycket bra bok, räddade min natt. tack för den daniel kellerman.

recension kommer. eller så var detta en recension.



ikväll ses vi på kasino cosmopol och på klubb vernisage

om inte jag ser dig först

"betala" jag tvekar en sekund. sen klickar jag. min telefon vibrerar och ett meddelande om mejl dyker upp på skärmen. jag stirrar på det. "tack för din bokning".

tre timmar senare är jag på väg mot den förbjudna staden. dödens stad.

malmö.



ikväll ses vi på friisgatan.

processen

ljunggrens är tydligen det äldsta fiket i göteborg. det gör det inte bättre. trots att det ligger på avenyn.

efter en timme i rätten är jag trött och desillusionerad. jag vet inte vad jag väntade mig av rättsystemet. dramaturgi kanske, närvaro, känslor. hursomhelst infann det sig inte.

två pojkar flankerade av advokat respektive åklagare får svara på ledande frågor under en trist torsdagseftermiddag. den ene hade visst överfallit den andre på en festival förra året. ingen minns särskilt mycket av kvällen. det är mest av allt nedslående och inte alls bra för min huvudvärk. jag sitter på en stol i ljust trä med någon slags turkos sittdyna.

den ene pojken döms att betala ett par tusen. ungefär lika mycket som man får ge för en flaska tattinger på pepes bodega i båstad. sedan har rättvisa skipats. inget mer med det. inga stora gester. bara en ung man som har förstört sina chanser att få ett förstahands-kontrakt i innerstan egentligen.

jag går ut i den kalla oktoberluften. följer södra vägen mot berzeliigatan. svänger höger upp på avenyn. beställer in en räkbaguette och en kopp kaffe. när jag ätit finns inget kvar på tallriken.

det är helt tomt.

ikväll ses vi på jazzhuset, klubb svanen

http://www.actionaid.se

jag vaknar framför tvn. reklamfilm för actionaid. de förmedlar afrikanska fadderbarn. jag tittar med suddiga ögon medan jag väter min tunga med en kökssvamp. två gånger om året får man ett brev eller en teckning från sitt fadderbarn. man får se hur barnets liv i fattigdom byts mot ett liv i marinblå skoluniform. ett liv av ta fatt, handuppräckande och ivrigt brevskrivande. jag lägger en kall trasa över pannan och tänker på hur det skulle vara. att jag faktiskt har råd med det. att det är något jag borde göra.

sedan tänker jag att jag inte vet vad jag själv skulle skriva till mitt fadderbarn. skulle jag skriva om slentrianfyllorna, spårvagnsnätterna, jävlarna i dörren, de leende flickorna och råttan? skulle jag berätta om dagarna på badrumsgolvet och hur det känns att kräkas upp sin sista panodil och misslyckas med att fånga den i luften? jag är rädd att barnet skulle bli besviket på mig. att han eller hon skulle se mig som ett misslyckande. ett ytligt och genomskinligt skal fyllt av självömkan och triviala problem.

jag skriver upp numret men jag kan inte utlova den rätta dramaturgin. jag är inte actionaid. inte idag.

ikväll ses vi på avenyn.

avenyn

jag står i baren. lång, mörk, smal. snygg skjorta, dyra byxor. jag skrattar ett hest skratt. gläfs-gläfs-gläfs låter det.

det står andra män runt mig. vi skålar. jag kastar tillbaks huvudet och sväljer shoten. fernet. jag sätter ner glaset med en smäll och skrattar mitt hesa skratt igen. gläfs-gläfs-gläfs.

det går förbi flickor. blonda smala. förvånansvärt bra house i högtalarna.

jag kastar tillbaks huvudet igen och känner hur spriten träffar. den här gången får jag en hostattack och för ett ögonblick tror jag att det kommer sluta illa. men nej då, det är ingen fara, skrattar jag. gläfs-gläfs.

när jag går gör jag tummen upp till servitören. "tummen upp" säger jag.

dödslinje

jag låser dörren bakom mig. i rummet finns ett skrivbord, en bokhylla, en tvåsittssoffa och en madrass på golvet.

jag lägger nycklarna till rummet på skrivbordet och går ut i köket. här finns ett bord med plats för tre (så många kommer vi aldrig att vara). lika många kokplattor. koppar och glas. här finns en hel flaska rom och en halv flaska kapten löjtnant. någon mat vågar jag inte hoppas på men jag har en hotellfrukost och ett par värktabletter i kroppen så det ska klara sig.

jag gör plats för datorn på skrivbordet. kopplar in strömmen, tänder lampan. stannar upp. tycker att jag hör något. små små tassar mot korkmattan. men det är ingenting.

sex timmar sex artiklar. lugnet sprider sig.

efter 10 är det bara du du du

Marcus Birro skrev för några månader sedan på sin blogg:

"Schulman och hans anhang, hans arme´av idioti, av välformulerade ytlighet och distanisering, hans artilleri av själlöshet, hans upphöjande av ytan som något värdefullt är därför något i grunden alarmerande.

Det är ett tidstecken. Det är fienden."

Det hade varit intressant att läsa ett svar från alex schulman. istället får vi nöja oss med en underbar paneldiskussion i malou von sivers soffprogram "efter 10" på TV4. i en liten paus i samtalet om nya böcker i stil med "självkänsla nu" och "deserter och choklad" diskuterar man hatbloggandet och alex schulmans beslut att lägga ner sin blogg. Det är upplyst och innehållsrikt. inte alls moraliserande eller snusförnuftigt.

jag har aldrig läst schulman. han har inte intresserat mig. malou von sivers finner jag däremot oerhört intressant.

vem är hon?

hur har hon kommit dit hon är idag?

var har hon lärt sig sin intervjumetod? alltid respektfull inför den intervjuade. alltid knivskarp och orädd.

hur fick hon idén till ett svenskt oprah winfrey show?

det finns så många frågor. nu när den där hemske schulman draagit sig tillbaks kan väl malou äntligen få ta plats även på internet? "att vara malou von sivers" skulle den heta, min favoritblogg. full av mys.

tillsammans kan vi göra internet till en bättre plats.

när de talar om dig och mig

mitt hjärta slår dubbla slag när jag slår numret. medan signalerna går fram är jag plågsamt medveten om min andning. så lyfter han luren. rösten går genom 100-tals kilometer koppartråd men jag känner igen den. den elegant blaserade stockholmskan går inte att ta miste på.

vi talar om fotboll, schlager och kvinnor. hur man skriver sånger åt dem. att vi båda hoppas på GAIS i allsvenskan. vi talar om indiedrottningen på skånegatan.

allt har ett slut. jag har fått svar på min sista fråga. det är dags att lägga på. jag vill inte men ibland måste man släppa taget. även om sina hjältar.

- ja, det var väl allt då.

- okej, men ha det bra då sebastian.

- detsamma. ha det bra, orup.

distinktion, habitus och fält

korslagd sparris förföljer mig. de spröda skälkarna bildar ramverket för mitt liv. det är en god smak på de tärnade rotfrukterna och såsen har en trevlig, varm ton av kardemumma. kyckling har jag som regel inte mycket till övers för men i sammanhanget fungerar det.

jag står vid ett runt bord och konverserar ett par bekanta och ett par ickebekanta. jag är i förstadiet av en berusning efter vinet jag drack ur en mcdonaldskopp utanför storan för en kort stund sedan och mår på det hela taget ganska bra.

då dyker han upp. svarta skor. svarta byxor. svart polo. svart kavaj. svartbågade perry ellisglasögon. han ställer sig brevid mig. han hälsar på alla i tur och ordning. jag gurglar min mun med det sista av en carlsberg, serverad i vinglas. av någon outgrundlig anledning ställer en ung man i slips den helt obefogade frågan:

-har du några intressanta projekt på gång? till mannen i svart.

5 minuter senare pratar han fortfarande. jag söker en blond flickas blick för att finna någon slags stöd och medhåll. jag har inte himlat på flera år men jag gör ett tappert försök. hon ler åt mig, men det är ett överseende leende. sedan möter hon mannen i svarts blick istället. nu är hennes leende varmt. hon tindrar med ögonen, formar läpparna som för att säga:

- berätta mer.

jag tar min jacka och min läckande bag in box och lämnar lokalen utan ett ord till någon.

svensson svensson

när svensson svensson började sändas på nytt, 10 år sedan det senast sändes på tv, bänkade sig 10 miljoner svenskar för att följa sin svenska favoritfamilj.

svensson svensson är sveriges svar på sopranos.

men hur tänkte de med de pålagda applåderna? när knappt några komediserier använder pålagda skratt längre känns det riktigt provokativt. kanske är svensson svensson plötsligt så omodernt att det är...hypermodernt.

likadant känns det att sitta inne en fredagkväll och titta på reprisen av programmet. så tråkigt att det blir roligt.

fullt flyg

idag fick jag tillfälle att ringa upp manusförfattaren bakom stefan och krister-serien full frys som gick på tv för ett par år sen.

på den tiden var jag för smal och fördömmande i mitt kulturintag för att riktigt våga uppskatta farsgenren som sådan. men efter en sommar med bara svt och tv4 har jag börjat uppskatta folklustspelen som de också kallas. särskilt danskarna är bra på fars. den danska versionen av jönsson ligan, olsen-bandet, är till och med rolig i danmark.


tyvärr blev det inte tid att ta upp min egen idé om en fars i flygplansmiljö som jag gått och funderat på en tid. istället pratade vi om helt andra saker, som för den delen också var intressanta. nu när vi har etablerat en kontakt kanske jag kan höra av mig när jag fått ner lite mer på papper.

ett djur eller en gud

jag går på restaurang ensam. de andra äter i mötesrummet men jag försöker hålla mig undan mikrovågsugnen. jag sätter mig på gaveln av ett långt men tomt bord med vit linneduk. jag spiller lite tomatsås. runt mig sitter män i kostym. damerna sitter i klunga, männen två och två. de närmast mig pratar om att det är dags att ta upp båten. jag är på väg att ge mig in i samtalet när jag överraskas av den kraftiga umamismaken i sojan. jag gör en anteckning om att börja undvika soja.

några timmar senare inleder jag ett samtal med en äldre man. vi sitter på bussen.

"väldigt varmt, ska det verkligen vara så?"

"nej, det är nog något som är fel på fläktarna"

"väldigt varmt" säger jag

mannen håller med, "som en bastu"

"lustigt egentligen. det regnade när jag gick hemifrån och nu skiner solen" säger jag och illustrerar genom att peka med mitt paraply.

"ja. det är märkligt. ett mellanting vore nog det bästa" säger mannen.

"ja, ett mellanting vore nog bäst" säger jag.

morgonmöte

"det kan ju sebastian ta, kanske?"

åtta ögonpar tittar på mig. jag tittar tillbaks. lätt panikslagen.

"ja, just det" säger jag utan att riktigt ha en aning om vad det är jag ska ta.

"bra, kör ett "hallå där!" på det, några utgångar och ett par frågor".

"javisst" säger jag. "det blir kanon".

sen glider jag sakta bort igen. det är inte alls meningen. jag fastnar med blicken på skivrecensenten mitt emots bandT-shirt. tänker att jag måste hitta någonstans att köpa mitt kaffe och en restaurang att äta lunch på. tänker att det här också är en fabrik inte så olik den där jag brukade skruva ihop elmätare på. tänker på det en stund.

sen kommer jag att tänka på att den här dagen också kommer att ha ett slut och att det är bäst att jag har något att skriva ut innan jag går.

jag kikar över det ovala sammanträdesbordet. ser mitt namn följt av namnet sofia talvik. räddad.

"hallå där! sofia talvik" tänker jag.

sunday funday

jag sitter försjunken i tv-soffan. jag har just sett det första avsnittet av "sex med viktor" (som var helt meningslöst). så dyker han upp. stephen fry. efter åratal av samma rolltolkning (engelsk betjänt, engelsk överklasshomosexuell, engelsk engelsman) har han fått producera ett navelskådande tv-program om manodepressivitet.

det är bland det obehagligaste som gått på svt på länge. inte för att det är ett allvarligt ämne som de flesta har någon form av otrevlig relation till och inte för att stephen fry verkar tycka att manodepressivitet är tufft. utan för att programmet utspelar sig i en bildskön engelsk landsortsmiljö.

efter en heldag med söndagsångest och mörka tankar är ett självbiografiskt "tillbaka till aidensfield" det sista jag vill se.

de engelska hederna, vågorna som slår mot klippor i södra wales och flickor som heter laura är mer än jag klarar av.

jag lägger mig på sängen med en kudde över ansiktet. stephen frys bubblande stämma tar sig genom gåsdunet. den går inte att stänga ute. det är omöjligt. allt är omöjligt.

måndagen kommer som en befrielse.

utanför henriksberg igår

"ursäkta har du en tändare?"

"ja"

"tack!"

"då kanske man kan få en cigg i utbyte?"

"tyvärr, det var min sista...du, tändaren funkar inte"

"Tyvärr, det var min sista gas."

simon du är en gåta

bland luggslitna ekskåp och bortglömda porslinshundar på holmens marknad, inte långt från läppstiftet i göteborg, rör sig en ung man. runt midjan har han en svart munktröja. han är lång och lite gänglig. han borstar bort en lock från den blonda kalufsen samtidigt som hans hungriga blick söker genom hallen. det är en man på jakt. han vet vad han söker.

jag har slagit upp en tidning framför ansiktet där jag sitter i cafédelen. på så sätt kan jag följa honom utan att riskera upptäkt. jag ska precis ta en klunk av min coca-cola när han plötsligt ökar takten och för ett ögonblick försvinner ur mitt synfält. för ett ögonblick grips jag av panik. han får inte vara försvunnen, jag måste få veta vad han söker.

lika snabbt som han försvann är han tillbaks. det var en snabb attack. plötsligt såg han vad han sökte och då lät han ingen tid gå till spillo. med beslutsamma steg går han mot kassan. han står bara tre meter från mig. i handen håller han en brun tidsskriftssamlare i plast.

han betalar, tackar för sig och lämnar holmens marknad. lika snabbt som han dök upp är han borta.

jag griper tag i en äldre man som står och granskar botten på en liten svart och vit porslinshund.

- där, säger jag, där går Simon Ohlsson, sångare i silverbullit och en av göteborgs mest notoriska tidskriftssamlare.

mannen och jag tittar länge på varandra. vi delar det här ögonblicket. det är vårt.

råttorna vid chalmers

när jag kliver av spårvagnen är luften kall och frisk. mina lungor fylls av nytt liv. en blond flicka ler mot mig. solen skiner över chalmers glashus.

jag korsar spåren med lätta steg och tar trapporna i ett språng. jag känner hur mina lårmuskler spänns i slacksen, redo att explodera av nyfunnen kraft och livskraft.

jag tänker på vad mitt nästa drag ska bli. jag har världen i min hand och allt det andra under min gummiklädda häl.

så står han plötsligt där. en stor oformlig klump nedstoppad i ett par för tighta blåjeans. under pottfrisyren markerar ett par färglösa påsar platsen där ögonen skulle ha suttit om det inte vore för de senaste 15 årens drakar och demoner-spelande i en radhuskällare tillsammans med bordet, skåpet, stolen. han rör sig inte ur fläcken. han har en skylt, stor som ett a4-ark, bunden om halsen. på den står en enda symbol: 0. nolla.

våra ögon möts. han verkar på något sätt ty sig till mig. han vill kanske att jag ska ta med honom hem och göra allt bra igen. men det kan jag inte. jag ser honom allvarligt i ögonen och skakar på huvudet. jag har inte plats för en till. den här är förlorad.

-nu måste du rädda dig själv, mimar jag till honom med överdrivna munrörelser.

sen skyndar jag vidare. bort från chalmers tekniska högskola. hem för några av de vidrigaste människorna i hela göteborg: chalmeristerna.

jag och gudrun sjödén

hösten är här och jag är tillbaks i göteborg. därför publicerar jag en bild på mig själv tillsammans med gudrun sjödén.

down at the D.I.S.C.O

jag väger klotet i min hand. hålen är för små. klotet för lätt. jag lägger tillbaks det och väljer ett nytt. det är azurblått och precis lagom tungt. jag går fram mot banan. klotet trycker sig njutningsfullt mot min hand. jag känner hur det blir varmt och fuktigt runt mina fingrar djupt inne i det.

två steg tillbaks. sen tre fram. perfekt avvägda steg. jag sätter i vänsterfoten precis framför linjen. min högerarm rör sig som en pendel och jag släpper i precis rätt ögonblick. käglorna yr som maskrosfrön.

på skärmen står det FAIL i stora röda bokstäver. jag har trampat över linjen och försöket är underkänt. i baren sitter en man med en åbro. vid jack vegas-maskinen matar en invandrarkille in en ny tjuga.

vid bowlingbanan upptäcker jag nåt nytt jag är dålig på.

radion spelar markoolio för andra gången. lamporna i lokalen blinkar oengagerat. det är discobowling. det är ingen katastrof.

40-talisterna

jag kör lånad jeep genom båstad. kromade detaljer, glänsande fälgar, säten som på en biosalong. ur högtalarna kommer den senaste polska technon (CDR-skiva lånad av min svåger). det är en vacker dag. solen har just brutit genom molnen.

jag kommer ur staden och ut på italienska vägen. utsikten är fantastisk. laholmsbukten breder ut sig som benen på hundratals tonårskärlekar. jag tar vänster för att köra vägen över golfbanan. en stilig medelålders man klädd i vitt och rosa hejar glatt när jag stannar och släpper honom över vägen med sin golfbag (Kinbag Exklusiv). jag gör en käck honör och blinkar pojkaktigt. sen lägger jag i växeln på nytt för att köra vidare. då är den plötsligt där. framför mig som en vit val. stor och klumpig. helt i plast.

husbilen.

40-talisterna. uppvuxna under krigsår och ransoneringstid. nu tar de sin hämnd. i 40 kilometer i timmen och mitt i vägen krypkör vi över det skånska landskapet. jag tummar nervöst ratten. mitt humör är förbytt. solen är åter i moln och jag vill inget hellre än att preja den här dumma massan av vägen.

svåra år javisst. äppelknyckarbyxor och keps på sned. för att väga upp bitterheten och livsledan har de nu tagit sig rätten att framföra det största och trögaste fordonet människan skapat. husbilen.

jag försöker köra om. det går inte. varje gång jag börjar ta mig ut i vägbanan gör föraren likadant. jag kan ana hans rutiga skjorta och klordoftande andedräkt. jag kan ana hans hånfulla leende innanför de pappartade läpparna. efter tre försök ger jag upp. det är omöjligt. livslusten går ur mig. allt är omöjligt.

vid nästa korsning blinkar de vänster. jag blinkar höger. trots att det är helt fel riktning.

harry potter, the simpsons och foppatofflan.

på tåget sitter en ung man och läser. mitt i den feta kexchokladsätande massan sticker han ut. ljusa lockar, fin hy. känsliga händer bläddrar sidorna. intelligenta ögon rör sig över raderna. det kunde varit jag. eller en yngre version av mig. jag rörs av hur han håller den tjocka boken. en litterär skatt, det är jag övertygad om. när han slutligen slår ihop boken och lägger den på kupébordet anstränger jag mig för att se vilken av mästarna det är han spenderat sin resa tillsammans med. är det proust? är det kanske tranströmer?

nej. det är harry potter. han läser en barnbok.

för två och en halv timme sedan gick jag in i en biosalong. den var full av barn. sedan såg vi tecknad film ihop. the simpsons. det var en barnfilm. en gång var the simpsons smart och roligt. det är det inte längre. jag skruvar på mig, barnen skrattar. homer simpson gör sig illa. han ramlar ner för berg, blir arg och stryper sonen bart. det är förutsägbart och krystat. plötsligt är det slut. jag sätter på mig skorna. jag trodde det var de som luktade illa i salongen men det var det inte. mina skor är vita och helt luktfria. filmen stinker däremot. för att använda ett lånat uttryck.

jag ser en ung kvinna. helt vanlig. som du eller jag. hon ser ut att veta var hon står. men något är fel. hon står alldeles för stadigt. på fötterna har hon foppatofflor. en sko som marknadsförs enligt följande

"Sulan är helt halksäker och materialet stötdämpande och mycket lätt vilket gör skon bekväm att bära. Materialet är även mycket enkelt att rengöra och har en yta som är antibakteriell och luktavstötande".

det är alltså en barnsko. men hon är inte ensam om att använda dem. ingen säger något. ingen går fram och sliter dem av henne. hon går gatan fram, obespottad och med lätta plastburna steg.

2007 blir året då vi går i barndom. 2008 kommer vi ha raserat allt som någon gång var värt att bygga upp. litteraturen, filmen och tofflan.

DN ger för övrigt the simpsons en 5a i betyg (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=674449). imorgon börjar hyllningskören.

sport

under en kort period tränade jag jijutsu. det var i en idrottshall i ett litet samhälle. det fanns gröna mattor som vi elever släpade ut innan träningarna. det fanns omklädningsrum där jag brukade duscha efteråt. tränaren var lång och bredaxlad och ropade med stark röst. vi fick öva oss på att ta oss ur strypgrepp.

det var omöjligt. jag slutade redan efter ett par veckor.

du

hästar är stora konstiga djur. jag har varit ute och gått och tittat på dem med röda, trasiga ögon. jag vet inte vad det här var bra för egentligen. meningslösheten. den som jag ibland kallar för råttan. den är så jävla meningslös.

en bra sak egentligen. men något i mig förstör bra saker. ord man ångrar samtidigt som man säger dom men samtidigt måste man säga dom. för annars gnager de på en som feta råttor i ryggmärgen. håller mig på plats med bara näsan över mölndalsåns svarta vatten. och när någon är snäll och kastar en boj ger jag mej bara ut djupare.

för råttor kan inte simma.

råttorråttorråttor

här kryllar de in på nytt. svarta och bruna. och den stora är mitt bland dem. väsandet kommer upp ur hans feta strupe och jag hatar honom.

hej kristallrummet hej då tullakrok

så här dagarna efter tennisen är det tid för eftertanke. misshandelsstatistik ställs brevid inbrottsstatistik ställs brevid måns zelmerlöv på skansenbadet. vi borde summera, försöka reda ut vad vi gjorde fel. vad vi kunde göra bättre nästa år. men istället blickar jag framåt mot, trodde jag, tullakrokfestivalen.

efter ett par somrars frånvaro har jag sett fram emot att återse alla de platser, evenemang och människor (läs gulstad, digiloo och lasse holm) som utgjorde fundamentet för mina tonårsår. främst bland dessa stod tullakrokfestivalen.

ölfyllorna, de tafatta försöken, de mindre tafatta försöken, spya i håret, spya i hjärtat. det var där det började och ingenting har egentligen förändrats.

men i år är festivalen inställd. ungdomarna är inte intresserade av öl och hångel längre. ungdomar lyssnar på mychemicalromance och har spray i håret. men de sitter inne på kvällarna och tittar på tv-serien lost. jag vet inte om det är sämre nödvändigtvis. men jag kommer fara ut till hembygdsparken i ängelholm på lördag kväll när sista bandet skulle spelat och lägga en krans. en krans för tullakrok och för ungdomen.

nej det kommer jag verkligen inte göra. fy.

kaj D

solen går ner över tennisveckan. råttorna lämnar staden. eller byn för mer är det ju verkligen inte. även om jag försov mig och missade finalen idag var det en fin vecka. de är fina turisterna. de har lämnat harrys och hotell stat för vår skull. hej baberibaboxen får stå kvar i ikeahyllan en vecka. de kommer och sjunger med oss istället, skålar med oss. vi är bröder för en vecka. på dagarna har vi hyllat hjältarna på center courten och på nätterna har vi hyllat livet, kärleken, sången.

imorgon kommer köpmansgaten ligga öde och avgnagen. harrys tänder sin gröna skylt på nytt och åbron forsar åter i glasen. redo att släcka hundrausentals törstande.

satans sport

morden i midsummer utgår på grund av någon slags friidrottstävling. just som jag bestämt mig för att stanna hemma och inte närvara vid rix fm-festivalen på stranden dessutom. jag är besviken på riktigt. nu vet jag inte vad jag ska göra de närmaste timmarna fram till sänggång.

mitt liv utgår den här sommaren och ersätts av friidrott.

och regnet öser ner

båstad. centrecourten, köpmansgatan. skansenbadet. sand och kalksten.

göteborg. åskkupolen, läppstiftet, götaplatsen. hugget ur granit.

jag sitter i lånad soffa i lånad lägenhet. jag är i göteborg men fortfarande på gott avstånd från mölndalsån och det lockande skenet från skinngruppens neonljus i det blänkande vattnet.

nästa vecka börjar tennisen. då ska jag vara tillbaks i båstad igen, om inte annat så för att försöka förstå varför de vallfärdar dit. råttor med lockiga hårsvall och henri lloyd över kraftiga skuldror.

på dagarna talar jag om blommor och träd i telefon. det är nog det trevligaste jobbet jag haft. när jag inte diskuterar Pratians rika blomning rekommenderar jag den smörslungade sparrisen. försöker härma borgardamernas lätt uttråkade tonfall. det går bra. jag är bra på att anpassa mig. en dam frågar mig om vykort av en dansk konstnär, jag säger att det finns affischer att köpa. damen svarar "affischer går inte att sända med post."

de är fina östermalmsdamerna. det tycker jag verkligen. det var de som byggde det här landet. de högg det ur granit.

allt är omöjligt tar en kort och ofrivillig paus.

av olika skäl kan (får) jag inte skriva här förrän om ett par dagar.

under tiden fyller vi våra lungor och skrivbordslådor med ingenting.

kruthusgatan

inne på kontoret hänger en pin up-kalender. blond tjej. stora bröst rosa trosor. jag mönstrar henne. mannen mönstrar mig.

du är medveten om att det är ett tungt jobb? trots dubbla tröjor under hamptons clubjackan ser han skeptisk ut. jag svettas ymningt. jag känner hur en rännil bildas längs min rygg. jag torkar svetten från överläppen med ovansidan av handen.

jag tittar på kalendern igen. tänker på när jag var på intervju för tidningsbärarna för kanske fem år sedan. jag satt på ett kontor som det här fast mindre provisoriskt. mitt under intervjun sa mannen på andra sidan skrivbordet

-här ska du se, det här är för jävla bra!

och så vred han datorskärmen mot mig. "the good life" stod det. sen fick man se en gul streckgubbe som åt hamburgare, drack öl och fick sig ett nyp.

sen skrev jag under på två ställen och så var vi goda vänner tills jag sa upp mig några veckor senare.

sliter mig från pin up-kalendern och tar emot ett visitkort och ett handslag. lovar att höra av mig. utanför duggar det. frisk och skön göteborgsluft.

dåligt skrivet och innehållslöst

den där v6-reklamen. "efter varje godis, snack, lunch, suuuuushi (innnan sushi börjar de spela nån slags asiatisk musik) ja efter i stort sett allt, ska du ta en v6 (eller extra, ja vem vet..det kan vara vilket som faktiskt). eftersom den skyddar dina tänder."

hursomhelst gör den mej helt vansinnig. det är som i ett avsnitt av mannen från U.N.C.L.E eller den där filmen med han som spelar Columbo där en ond organisationen ringer en ovetande medborgare och läser upp ett meddelande varpå den ovetande medborgaren säger "i understand", lägger på och förvandlas till en kallblodig mördare.

exakt samma effekt har v6 eller extra-reklamen på mig. och särskilt den asiatiska musiken och ordet sushi med tre u.

sedan den här reklamen började sändas kan jag bara tänka "suuuuuushi" när jag äter det. v6 eller extra blir döden för det japanska köket.

uppdaterar mejlen och tänker "plötsligt händer det".

jag kallar henne tess

tv-kanalen ÖKG, den öppna kanalen i göteborg, visar linnégatan och spelar koskälla-house. linnégatan känns spännande och lite amerikansk med det här soundtracket så jag ligger kvar och tittar.

när det är slut ska jag lyssna på peter lemarc och titta i fotoalbum.

1-866-SLOWBURN

snyggt telefonnummer

au revoir krokslätt

stolen,
bordet,
sängen
som ett skyddat vittne på flykt från den åtalade i en bortglömd rättegång. det här blir min andra flykt för året och jag känner redan hur nästa kommer närmare. jag vet inte vems hejdukar det är som jagar mig. bostadsbristens, marknadsekonomins eller min egen bekvämlighets och ovilja att ställa mig i bostadskön.

den kön känns alldeles för stillastående. eller för snabbt framåtrusande jag vet inte.

flyttstädning är bra. jag har tröttnat på allting här inne. iallafall de saker som behöver skuras. men inte

stolen,
bordet,
sängen.

en blå himmel för dom bittra

fy fan vad bra hon är. idde. jag lyssnar på högre mark. den är helt fantastisk. framför allt texten såklart. och darret på rösten. fan vad det känns.

jag lyssnar på den igen nu, hade glömt hur jävla bra den är.

Hej du
Jag kom inte tillbaks till dig
För att se om du har ändrat dig
Det var längesen, jag slutade hoppas

Hej du
Jag kom inte hit för att få se
Om du har nåt nytt att leka med
Det var längesen, jag blev sjuk av förtvivlan

Jag vill bara titta
Och undra om det fanns
En blå blå himmel, för dom bittra
Dit vi kunde flyga, och sen landa igen
På högre mark

det där BAMBAMBAMBAMet före refrängen alltså.
och sen bara uppuppupp. helt jävla otroligt snyggt.
och texten i sista versen.

Hej du
Jag tror att det är så att jag är här
För dina ögon har en annan färg
Än den jag alltid har trott att dom hade

jisses.

husarrest

först förstod jag inte vad det var. som små hoptorkade kärnor överallt. i köksskåpen, i bokhyllan, under sängen. svarta små kärnor. hårda som kindtänder. den har lämnat sin spillning i varje hörn. i varje undanskymd vrå har den skitit. jag ser framför mig hur den blänger på mig samtidigt som den krystar ut sina ruttnande rester.

jag sitter på en flyttkartong. utanför kör lastbilar förbi lastade med nyss utexaminerade studenter. the world is mine. jag vet inte vem det är som skrivit den.



ett svart moln rör sig över stigbergstorget.

djurliv

när jag var barn varnade min far mig ständigt för fyrkantiga ögon. jag har alltid tyckt om tv och tittat minst lika mycket. för en stund sedan vaknade jag upp ur den sömn aktuellts jarl alfredius invaggat mig i. ofta måste jag påminna mig själv om att göra andra saker än att titta på tv. sysselsätta mig. jag går ut i köket och sätter på radion.

jag har en radioapparat i köket och en i vardagsrummet. när jag har båda apparaterna på samtidigt tycker jag om att gå mellan rummen och lyssna noga för att hitta platsen där jag hör båda apparaterna lika tydligt.

den senaste veckan har jag haft tre ovanliga naturupplevelser:

1. jag stötte på rådjur med rådjurskid i krokslätts skogsområde.

2. jag var inte särskilt nära att trampa på en sköldpadda i slottsskogen.

3. jag gick för nära ett fiskmåsbo på saltholmen och fick gå en liten omväg.

malmö

barsebäck, turning torso, sydsvenkanhuset, de två skorstenarna vid sysav där jag spenderade några av mina värsta dagar, en skylt centrum en skylt tyskland. centrum. långfärdsbuss. jag har börjat må illa av att åka buss jag mår jätteilla just nu. tänker att jag hatar den här jävla stan. jävla skitstad.

men luften utanför är god. jag går mot stationen. the city is a woman i lurar. här har jag suttit hundra gånger känns det som. bänken utanför stationen i malmö är så hemma det kan bli på sätt och vis. soligt och fint. gröna bussar, inga råttor. men jag håller utkik. det är det som är problemet med malmö.

o kommer med tåget. solbränd och glad. han ser ut som kurt russel. det säger iallafall alkistoken som satt sig bredvid mig. han sjunger cornelis. o får honom att sjunga wetwetwet och UB40 istället. det är fint. sen blir alkisen knäpp såklart. säger att alla är fittor och det ska jag säga dig. jaja. så är det kanske men här kommer j med påsen full av sommar och rosévin så det får vi ta senare.

det är skönt att gå ut till erikslust. om jag skulle bo här skulle jag aldrig lämna den här delen av stan. jag skulle dra en gräns precis vid borgarskolan. innan stadsbiblioteket.

jag skulle bara äta grekiskt och dricka rosévin. och prata snusk med o. hålla tal. gå in på röda kran och ut igen. vara nära att bli ihjälkörd utanför casinot. j på rullskridskor i malmönatten är en fantastisk syn.

vakna och ha ont i ryggen och ta på mig kostym och slips. äta melon till frukost. springa efter bussen med resväska. äta hallonsorbé och varmrökt röding. dricka kaffe med avec. föra samtal, vara trevlig.

tänka att klart jag ska sen att nej det ska jag inte och sen må bra över det nästa morgon.

titta på skott, plantera om. ha åsikter om lökar och rosor. nästa år blir sparrisen fin.

på bussen hem är jag nära att kräkas. jag vet inte vad det är men plötsligt blir jag så åksjuk. det har jag aldrig blivit förut. när jag somnar till slickar den mig i mungipan. buss är det värsta jag vet.

fågeln

den struttade fram på vasagatan utan stjärt. ingen balans. ingen riktning.

i måndags samlades en stor flock svarta fåglar över ullevi. som ett svart moln över IFK-klacken på andra sidan planen. det var illavarslande, på ett sätt som bara svarta fåglar kan vara. jag skakade så jag spillde folköl över mina byxor. jag skyllde på kölden.

veckan innan såg jag en mås svälja en hel svål från en flintastek. svålen var minst trettio centimeter lång och tjock som en barnarm. måsen kastade huvudet bakåt och svalde den som en shot turkisk peppar. sen flög den vidare högt över slottsskogen som om ingenting hänt.

en gång såg jag en höna svälja en mus på exakt samma sätt. musen hade irrat sig in i hönsburen. jag och min syster stod utanför och såg på. hönan rusade fram, grep musen över ryggen, tvekade inte en sekund innan den svalde den levande.

min syster äter fortfarande inte ägg.

det som gör fåglar verkligt äcklande, snarare än smittorna de sprider, är deras glupskhet. de sätter i sig vad som helst och utan att tänka. sen rusar de vidare. framåtframåtframåt. jag vet inte vad de är ute efter. vad de hoppas på.

råttor är annorlunda. de är ett tillstånd.

metro idag

en bättre dag

vårpäls

den lämnar tussar av päls efter sig överallt. det är varmare nu. det är antagligen därför jag inte ser den inne lika ofta. den verkar röra sig i trapphuset och i soprummet. nere på gården lämnar den sina fimpar. alltid level lights.

det är dags att fälla vinterpälsen. skaka av sig hösten. den vidriga hösten 2006. skinngruppens möbelhus lyser upp ån utanför fönstret.

123 vakna. du är vaken.

avslaget

det var inte bikiniflickor som kom istället för svenska dagbladet idag, utan ett brev. det får jag inte heller så ofta. kanske mer sällan än bikiniflickor och svenska dagbladet. jag läser ju inte ens svenska dagbladet i och för sig utan göteborgs-posten.

idag njuter jag av den vårspäda rabarbern och alexandra zazzis läckert grillade fisk (del 2:68-69).

jag fick inte jobbet hursomhelst. det var det de skrev för att berätta. det fina var att de skickade med kopior på arbetsproven som jag först skickat till dem. samma texter som jag använde för att peka på mina förmågor använde de för att peka åt motsatt riktning.

fast kanske var de bara artiga och ville skicka tillbaks mina kopior. det fungerar som vilket som.

jag har iallafall en liten ljuspunkt i vardagen:
(inte ölen så mycket som den fina ishinken)

arga grannar

OBS!

Vem fan har glömt att lämna tillbaka tvättnyckeln?
Gör det snarast!!

/ Arga Grannar

både artigt och ilsket.

telefonen har glömt bort

ibland ringer min telefon. jag blir alltid lika förvånad. känner först inte igen signalen.

är jenny hemma? frågar de alltid.

jag dröjer en liten stud innan jag svarar med sprucken röst.

jenny bor inte här längre.

de kan inte gärna veta var de trampar fram någonstans med sina telefonförsäljarsandaler.

då ska jag be att få tacka för mig. säger de.

så bråttom att lägga på.

det finns ingen medkänsla i det här landet. jag hyr ju bara i andra hand. jag är en sån här andra handens hyresgäst. såna som vi förtjänar inte egna samtal från postorderföretagen.

hade jenny fortfarande bott här hade det låtit annorlunda. kontakter hade knutits och affärsavtal ingåtts.

men inte nu.

en fin bild för att lätta upp lite

kollektivtrafik

nerför backen mot spårvagnshållplatsen
femhundra meter bort ett par lampor som kan vara den
börjar springa
springer snabbare så snabbt jag kan
springer som en jävla dåre trots att jag ser att lamporna inte rör sig
att det är gatlyktor
mopedungar tutar på mig och skriker

de kan muddra den här jävla ån så mycket de vill
det förändrar ingenting

the mom show

när jag kommer hem från willies lägger jag mig på sängen. ovanpå täcket. om jag ligger ovanpå kommer jag inte att somna. jag ska bara titta på tv en stund.

fem kvinnor av olika etnicitet står och ser med stort intresse och tindrande ögon på medan en sjätte kvinna dansar kring en stång. hon berättar hur man ska hålla vänsterarmen rak och samtidigt låta kroppen glida ner längs stången. därefter får de andra kvinnorna försöka.

de är uppspelta och förtjusta. you go girl. work the pole. man upptäcker muskler man aldrig visste fanns. det är inte dåligt. det är bra. det är the mom show.

sen somnar jag och drömmer konstiga drömmar. de handlar om the mom show. jag vaknar och känner mej smutsig och svettig. jag vet inte vad det är för dag. hur länge har jag egenligen sovit?

jag slår i tidningen för att hitta vilken tid the mom show visades. men programmet finns inte listat.

har det skett ett redaktionellt misstag? heter programmet något annat i svenska media? har jag drömt alltihop? finns the mom show överhuvudtaget?

allt man kan hoppas på

en sån dag egentligen. jag går runt i min lägenhet. i kalsonger. tänker inte riktigt på någonting. somnade tidigt igår. vaknade klockan 12 idag. åker lite spårvagn. hem igen. lyssnar lite på radio men det är alldeles för jobbigt. mtv är bra. jag kan titta på mtv hela dagarna. men det var nog ännu bättre på nittiotalet. talkning heads och diet coke. det vore något nu.

det vore grejer till båten.

vid spårvagnshållplatsen vid valands satt en man i sjuttioårsåldern och en kvinna i samma ålder.

m: och nu ska sverige rädda hela världen igen. med lågenergilampor och allt vad det heter.

k: ja det är inte klokt vad de ska hålla på.

m: och nu är reinfeldt i usa och ska prata klimat han också. nej jag orkar inte...

k: nej det ä...

m: jag sa att jag orkar inte mer nu!

k: nejnej...

m: och hur länge ska de köra med de här gamla vagnarna? det är ju som att bestiga berg när man ska ta sig in i dem!


de var så fina. sån ska jag också bli. bara acceptera att man inte kommer vara med så länge till och ge fan i allt.

det ska bli grejer det.

A 012

ser mig själv utifrån
uppifrån
som att jag dött och lämnat kroppen
första kammaren 8 års mandatperiod andra kammaren 4 års mandatperiod
enkammarriksdagen 3 år 1970 - 1998 enkammarriksdagen 4 år 1998
kommun- och landstingsfullmäktige 4 år
sen sjunker jag sakta tillbaka
men aldrig rigtigt helt

newark-kastrup-landvetter

inte en råtta i new york. men åtta nummer av göteborgsposten på min hallmatta och märken av blöta små tassar i köket. jag orkar inte. tur det. somnar. välkomnar jetlagen. omfamnar den och gör den till min.

gör likadant med mej någon.

travel light

travel light står det på min resväska. det passar mig bra. lätta steg. den här veckan ska bli fin. ska hålla ögonen öppna efter dem i gränder och rännstenar. runt wall street kanske. men inte mycket mer än så.

låter margarinet ligga framme och sätter tvn på auto on auto off.

namninsamling

semester

fin morgon. jag skojar lite med mannen i kiosken där jag köper mitt hundrakort. jag skäms som vanligt lite efteråt. ska alltid vara så jävla skojig. "3 kronors avgift? det kan det vara värt" är kanske inte ens att skoja. bara tomt prat. sånt man säger.

soligt på järntorget. soligt vid köksbordet. läser Gp. dricker arvid. det bästa kaffet. läser del 2 i sängen och vet att jag kommer somna.

drömmer konstigt. vaknar av att den kittlar mig med sina morrhår. den har kommit upp i sängen. vi kurar ihop oss och sover lite till.

klockan 2 går jag upp och tar på mig linne och mjuka byxor. har redan missat det jag skulle göra idag. så jag dricker mer kaffe. läser en bok nere på gården. råttan ligger vid mina fötter. idag har jag ingenting emot den. den får gärna ligga här ett litet tag.

när jag inte vet vad jag ska göra så brukar jag skriva listor. idag gör jag en mind map istället. vi måste släppa in världen i sverige. som jan eliasson sa till poseidon igår.

valborgsmässoafton

i påskas fick jag en påse frukt. det är clementiner men de är väldigt svårskalade. därför har jag dragit mig för att äta dem. i snitt har jag ätit en clementin om dagen. det är färre än jag planerade från början. det har gett mig dåligt samvete.

nu har de jäst. jag åt en igår. då kände jag en tydlig bismak men jag kunde ändå äta hela. idag hade det blivit värre. ändå kan jag inte göra mig av med de återstående frukterna. jag kommer säkert att lida mig genom hela påsen. jag har så svårt för att skiljas från saker.

byte korsvägen

utanför chalmers tekniska högskola kör overallklädda studenter omkring i en ombyggd moped. de har monterat motorn i något som ser ut som ett hamsterhjul. som de burar som användes i tv 4:s gladiatorerna. jag tyckte om gladiatorerna. agneta sjödin var så fin när hon intervjuade segrare och förlorare efter det sista tävlingsmomentet. jag var nog lite kär i agneta sjödin på den tiden. jag var iallafall väldigt kär i en flicka som gick i min mellanstadieklass. men hon och alla de andra flickorna var kära i turbo. eller laser. jag hade inte en chans. det gör inte ont längre. för något år sedan träffade jag på henne nånstans och hon hade blivit riktigt otrevlig.

jag tar vagn 13 till korsvägen. där är fullt av folk. det luktar stadsfestival. öl och svett. fyrans spårvagn kommer som en befrielse. men den är också full av folk. det är den nästan aldrig. jag har inte en aning om vart alla de här människorna är på väg. några av oss går av på krokslätts torg. jag skyndar in genom porten och uppför trappen. hem till mina råttor.

synpunkter

råttan tycker att jag är pretentiös. den kan dra åt helvete.

middag

i fredags flyttade jag ut från det lilla rummet igen. men bara tillfälligt.

för några månader sedan bjöd jag ett par jag känner att komma och bo en helg hos mig i min lägenhet. jag lovade visa dem runt i staden och ta dem med på trevligheter. då visste jag ingenting om råttor. då skyllde jag fortfarande de krafsande ljuden i köksväggen på vinden.

råttan var ovanligt medgörlig. ostört kunde jag flytta sakerna från det lilla rummet tillbaks ut i mitt gamla sovrum. lägenheten såg ut som vanligt igen.

det var svårare att bli av med lukten. trots att jag lät det blåsa korsdrag genom lägenheten under hela förmiddagen kunde man senare på kvällen fortfarande ana den fräna, stickande doften. som av jord och mögel. men den höll sig i bakgrunden. som en viskning.

mina gäster märkte ingenting. iallafall kommenterade ingen lukten. i min näsa växte den sig däremot allt starkare under kvällen. det som först bara varit en lätt antydan växte sig till en kraftig odör. den krävde min uppmärksamhet. den vrålade. jag kunde inte tänka på något annat. jag kunde inte fokusera på samtalet.

men känner ni inte? nästan skrek jag.

feber

idag hänger jag och råttan framför tv:n. jag är alldeles för trött för att jaga ut den. den kan lika gärna stanna här och bli ännu fetare på min självömkan och klyftpotatis.

desinficering

jag lyckades fånga honom på bild igen. dagen efter att råttorna gav sig av mot mölndalsån påbörjades storstädningen. inga spår skulle finnas kvar. vinden bildade såpbubblor av det diskmedel som fastnat i buskar och mellan cyklarnas ekrar.

hemmet

jag har börjat sova i ett nytt rum i lägenheten. det är mindre än de andra rummen. tidigare har jag bara använt det för förvaring.

bäddmadrassen har jag, av utrymmes- och komfortskäl, format som ett "U" där mitten bildar ett slags rum i rummet.

jag har även hängt upp en korganordning för konserver och frukt.
rummets enda svaghet är att taklampan släcks så fort dörren stängs. alltså måste jag öppna dörren in till lägenheten när jag behöver ljus. då tänds lampan automatiskt. mitt ljusbehov tycks dock bli allt mindre. idag spenderade jag exempelvis hela dagen inne i mitt nya rum. med lampan släckt.

människorna

de senaste dagarna har råttorna varit som bortblåsta. inte ett ljud från utrymmet bakom köksfläkten.

jag har ägnat mig åt vardagliga saker. jag har gått till affären och handlat mat. jag har läst tidningar i solskenet på innegården. jag har kännt mig stark och energisk. på kvällarna har arbetslusten kommit över mig och mina sysslor har kännts ovanligt meningsfulla. efter en särskilt produktiv dag bestämde jag mig igår kväll för att fara in till stan för att äta middag tillsammans med vänner som jag inte träffat sedan allt det här började.

jag såg fram emot att träffa andra människor och dricka några glas vin. men när jag lämnade huset där jag bor förändrades min sinnesstämning.

utanför mitt hem kände jag mig utsatt. som om ett ansiktslöst hot hängde över mig. jag strök längs husväggarna istället för att ta spårvagnen.

storm

det började precis. ljudet. ett surrande som av tusentals spyflugevingar. det kommer från väggarna. från vattenledningarna. jag vet inte om det låter mest från taket eller golvet. ljudet är för intensivt nu för att det ska gå att avgöra.

jag har stängt alla dörrar som går att stänga. men det är inte mig de vill åt. jag såg hans röda hatt. klädd som jägare leder han dem mot mölndalsån.

men alla följer inte honom. en dröjer sig kvar. den är stor och långsam. den är döv och lyder inga flöjter.

dekokten

en fruktansvärd natt. feberdrömmar trots att jag inte fått en blund. råttor med glödande ögon förföljer mig. hon är också där. jag hör hur hon andas. innanför all päls.

nu har febern lättat. iallafall för stunden. jag befarar att det kommer att bli värre snart igen.

jag har varit nere på torget. luften skulle göra mig gott. men ännu mer välgörande var det fynd jag gjorde i trapphuset. fastighetsskötaren har insett att det inte rör sig om en vanlig råtta. här förslår inte traditionella fångstmetoder. han har sökt sig till mysticismen.

vad dekokten består av kan jag inte säga. utom att det fastnat en del svarta och vita fågeldun på spateln. dofterna som kommer från kärlet påminner inte om något jag kännt förut. det bär spår av något uråldrigt och främmande. som från en plats långt bort i tid och rum. en plats där råttor av det här slaget inte är något mystiskt och där man vet att de bara kan bekämpas på ett sätt: voodoo.

bettet

det ser inte så farligt ut. men det var tillräckligt för att jag skulle vakna av mitt eget skrik. en brännande smärta. som att hålla handen över ett ljus för länge.

jag vaknade inte genast. det som pågick i den fysiska verkligheten blev en del av min dröm. flickan i sommarklänning som jag i drömmen vandrade uppför en väldig kulle med började utan förklaring kyssa min handled. först var det en berusande skön känsla. inte direkt erotisk. snarare en känsla av sammanhang. hennes läppar och min hud förenade oss. men plötsligt började hon med sina tänder riva av stora stycken kött från min underarm. det var då jag vaknade.

den blev skrämd av mitt skrik. jag såg bara en mörk skugga försvinna över golvet. på ett ögonblick var den borta. förfärad började jag skölja min sargade handled under kranen. jag sköljde säkert i en timme. men jag kan känna den i mig. jag känner att hon är kvar i mig.

Fångst!

fällorna fungerar uppenbarligen.

mitt hjärta började slå snabbare när jag såg att något hade fastnat. den där känslan av upphetsning som man skäms över i efterhand. det djuriska kanske. eller mannen i mig. när jag kom närmre och såg vad det var i fällan blev jag äcklad. äcklad både över det döda djuret och över den förväntan jag först kännt. på något sätt kan jag förstå män som gråter efter sex. vi borde stå över sånt här. vi borde gått vidare.

nu har han fångat en skata. fortfarande inga råttor såvitt jag vet. nu tänker jag sätta mig och vänta på att fastighetsskötaren kommer för att vittja fällan.

man kan inte laga omelett utan att knäcka ägg. man kan inte fånga råttor.

bitmärken

de är inne.

sabotage?

jag har varit bortrest under påskhelgen. under resan tillbaks till göteborg lämnade råttorna inte mina tankar. väl framme skyndade jag upp till lägenheten med min packning (en tygpåse, en svart kostym och en tom resväska). därefter tog jag trapporna i två språng ner till gården för att inspektera fällorna. eftersom det gått tre dagar sedan sist och eftersom fastighetsskötaren förmodligen varit ledig under den här tiden var jag beredd på en makaber syn. jag stålsatte mig.

som bilderna visar har någon förstört fällorna. eller iallafall gjort dem helt ofarliga för råttor. en av dem ligger uppochner. den andra har ställts på högkant. den lutar sig mot väggen som en berusad småstadscasanova. det förut så segervissa "victor", tryckt i blodrött på fällans träplatta har blivit en löjlig platityd. imorgon återvänder fastighetsskötaren från sin påskledighet. lugnet före stormen brer ut sig över krokslätts torg.

för ett par veckor sen, när det hade snöat, tog jag den här bilden. jag stod i köksfönstret med min kamera. det tog ganska lång tid innan jag märkte att fastighetsskötaren såg vad jag höll på med. då fick jag låtsas att jag bara använde kameran för att klia mig i pannan.

så här ser fällorna ut. jag har hittills hittat två stycken. de stod mycket riktigt i rabatten. fastighetsskötaren håller vad han lovar. jag har vittjat fällorna både idag och igår. hittills har ingen råtta fastnat. det finns i och för sig en möjlighet att fastighetsskötaren har hunnit tömma dem en eller flera gånger under dagen/natten.

i ungefär en vecka har det kommit märkliga ljud från min ena köksvägg. eller rättare sagt: från utrymmet bakom köksfläkten. det är ett skrapande, intensivt ljud. från början skyllde jag det på grannarna. ibland hör jag dem spola i kranar. men det är inte ett mänskligt ljud. en vän sa att det kunde vara vinden som ven genom fläkttrumman. efter att vi igår suttit och lyssnat till ljuden tillsammans ändrade han uppfattning. det är definitivt inte vinden. han sa att det kunde vara vatten. jag tror på en mer oroande förklaring. jag tror inte att de där fällorna gör mest nytta i rabatten.