måndag

jag sitter i en lastbil som rasar fram genom natten. i sätet till vänster om mig sitter min far. han kör snabbt som fan och säger att han kan de här vägarna utan och innan. hans hår är långt och vitt och står åt alla håll medan han rattar, gasar och bromsar oss fram genom skogen. jag förstår inte hur vi håller oss kvar på de smala, slingriga vägarna. jag vet inte när han började köra på det här viset heller. det känns ovant.

jag har varit bortrest i ett par dagar. två bruna resväskor står på golvet i det som en gång var mitt pojkrum. jag går klädd i höga stövlar och gröna jackor. jag leder en häst nerför en slänt. jag hittar en katt död på ett höloft.

bygget

klockan är strax efter sju och jag vaknar ännu en gång av att det är röster i min lägenhet. eller rättare sagt: jag vaknar av att någon fiser ljudligt i min lägenhet.

- näföfan janne!
- det var det värsta.
- men inte den sista ni kommer få höra idag gobbar!

det är byggjobbarna. jag vänder mig ett varv och försöker somna om.

- fan janne ser lite sliten ut idag.
- det är för att jag är så jävla baaaaaakis.
- o du som ska sätta kakel! haha

vid det här laget börjar det kännas lite obekvämt alltsammans. jag sätter på p1 på högsta volym så de ska förstå att det är någon hemma innan de säger något som gör att jag måste stanna i sovrummet hela dagen.