123 jag är vaken.

vit strukturtapet.

en havsörn i matta färger. texten: havsörnen.

ingen luft här inne. vi går genom korridorerna. jag och min mor. vi säger ingenting. i ett litet skåp står små prydnadssaker utställda. vi stannar upp och tittar på dem. ibland finns här små fina saker säger min mor. jag tittar på små tomtar med vita bomullsskägg och änglar i papier marche. skåpet är fyllt till bredden av tomhet.

vi fortsätter genom korridorerna.

metro igår

Jag står på Linnégatan. Det är fredag eftermiddag. Mannen i dörren säger att vi ska vara beredda på att det kan vara ont om sittplatser. Jag frågar vad han menar.

- Jag menar att ni kan bli tvungna att stå.

Jag säger att jag föredrar att sitta ner när jag äter. Mannen i dörren säger att det inte förändrar någonting.

Jag vänder mig till mitt sällskap för att föreslå att vi går någon annanstans. I deras ögon finner jag inget stöd. Bara hunger. Hunger efter ölpaket för 58 kronor och svettigt upplagd buffémat.

Innanför är det precis så trångt som dörrvakten sagt. Vi får inget bord. Jag står i en trappa och balanserar två öl och en porslinstallrik. Jag känner mig som en enarmad diskplockare på en främmande planet. En servitör kommer förbi med en nachosfylld sombrero och trycker en armbåge i min rygg. Det är oerhört kvavt. Jag känner att jag aldrig kommer kunna ta mig härifrån.

Så känner jag en pust av frisk luft. Jag följer den in i ett blåkaklat rum. Där möter jag min spegelbild. Mina läppar glänser av transfetter, min blick är tom och mina knogar har vitnat runt en avslagen Norrlands Guld. jag står brevid en pissoar. ”Aldrig mer After work” tänker jag.

döden i december

jag sitter vid mitt gamla köksbord men vid ny utsikt. i tre dagar har jag burit lådor, letat parkeringsplatser och knutit näven i fickan. och inte är det klart ännu. fuck detta tänker jag. sedan drar jag handen längs min nya köksvägg. smeker den vittonade björkpanelen och tänker att det nog blir bra.

sen tänker jag att jag måste ringa banken, skatteverket och möjligen löneavdelningen och erkänna att trots mina lite griniga mejl var det hela tiden jag som hade fel. och att jag har en deadline på onsdag som lyckligtvis är så meningslös att det inte betyder så mycket om jag missar den som om jag missar den om en vecka som är oerhört mycket viktigare och måste bli bra. sen upptäcker jag att jag inte har en aning om i vilken av dessa 35 lådor mina papper ligger i och att jag antagligen borde flyttstäda den gamla lägenheten innan tisdag.

jag trycker hela min kropp mot träpanelen. försöker ta in värmen och tryggheten. men det hjälper inte. jag hör hur de rasar och vill ut inne i kartongerna. tusentals små tassar.