Jag står på Linnégatan. Det är fredag eftermiddag. Mannen i dörren säger att vi ska vara beredda på att det kan vara ont om sittplatser. Jag frågar vad han menar.
- Jag menar att ni kan bli tvungna att stå.
Jag säger att jag föredrar att sitta ner när jag äter. Mannen i dörren säger att det inte förändrar någonting.
Jag vänder mig till mitt sällskap för att föreslå att vi går någon annanstans. I deras ögon finner jag inget stöd. Bara hunger. Hunger efter ölpaket för 58 kronor och svettigt upplagd buffémat.
Innanför är det precis så trångt som dörrvakten sagt. Vi får inget bord. Jag står i en trappa och balanserar två öl och en porslinstallrik. Jag känner mig som en enarmad diskplockare på en främmande planet. En servitör kommer förbi med en nachosfylld sombrero och trycker en armbåge i min rygg. Det är oerhört kvavt. Jag känner att jag aldrig kommer kunna ta mig härifrån.
Så känner jag en pust av frisk luft. Jag följer den in i ett blåkaklat rum. Där möter jag min spegelbild. Mina läppar glänser av transfetter, min blick är tom och mina knogar har vitnat runt en avslagen Norrlands Guld. jag står brevid en pissoar. ”Aldrig mer After work” tänker jag.
3 comments:
Uschiamej. Jag måste utan omsvep erkänna att du skriver fantastiskt bra.
tack smulan! fint att träffa dig vid mochamastern häromdagen. det får vi göra om.
Att se din blogg så tom på uppdateringar är som att se en gammal farbror utan mustasch. Det fattas något. Det är inte komplett. Den där gamla bekanta lukten och den där ytan du älskar att hata är som borta. Kvar finns bara klockanfemskuggan och oförfyllda drömmar.
Post a Comment