framåt framåt soldater

på fredagen kommer j för att hälsa på. j arbetar som spåman i ett annat land. j sover på mitt golv med armarna korsade över bröstet.

min bäste ovän

blicken som möter mig är simmig och ofokuserad. rörelserna ryckiga och oprecisa. han rör sig som en trebent hund när han tar sig fram mot handfatet där han sköljer ansiktet i det kalla vattnet. med vätan droppande från hår och kinder har han något vansinnigt över sig. våra blickar möts åter och ett illmarigt leende sprider sig över hans läppar. plötsligt är hans blick och rörelser precisa och självsäkra. "sebastian" din sjuke jävel, mimar han innan han går ut ur rummet. efter honom dröjer sig en lätt doft av sprit och galla. i baren ser jag honom svälja en fisk med stjärt och allt.

ett stenkast från ån

jag sitter vid ett skrivbord i ett rum med igensatta fönster. genom ett litet hål i frigoliten letar sig en ljusstråle igenom. det är den enda påminnelsen om att det finns ett liv utanför. det och min telefon. då och då ringer det människor och gör mitt liv surt (surare) för mig. jag hatar människor nästan mer än jag hatar livet.

rättelse

jag måste erkänna en sak. jag ljög för er igår. det var aldrig någon som ringde. jag vet inte varför jag påstod det.

inatt har jag sovit på soffan. där drömmer jag alltid så fint.

vi simmar runt i en isvak tills jag vaknar.

villospår

samtalet kommer på förmiddagen. det är en gammal, ska vi kalla det "affärsbekant", som ringer. han säger att han har ett uppdrag åt mig om jag är intresserad och undrar om vi kan träffas. eftersom jag under vår tidigare affärsrelation (som ligger ett par år bak i tiden skall tilläggas) inte fick intrycket att han var speciellt nöjd med min insats blir jag förvånad över propån. som jag minns det var stämningen under vårt senaste möte pressad (närmast fientlig) och jag undrar över vad som orsakat den plötsliga skiftningen. ett par timmar senare står jag i frihamnen (av alla ställen) och huttrar. när jag ringer senast mottagna nummer får jag inget svar. i andra ändan hörs bara ett svagt knaster mellan tonerna. förargad och undrande åker jag tillbaka till fastlandet.

det är någon här

det är otroligt kallt nu. i alla fall i den delen av våningen som vetter mot innergården. i köket finns det bara ett litet element och genom balkongdörrens spruckna lister letar sig en iskall nordan igenom. de plastdraperier som mina övervakare satt upp över dörrposterna in till den varmare delen av lägenheten -där radiatorerna finns- hindrar effektivt värmen från att sprida sig.

i köket diskar jag i ljummet vatten, rädd att bränna mina finlemmade händer. ändå stiger en tjock ånga från vasken och sprider sig i den kalla luften. det ser ut som att jag diskar i kokvatten men det är rummet som är iskallt. på nätterna sover jag hopkrupen i ett hörn av sängen medan jag plågas av drömmarna. de vackra är de värsta. när jag vaknar ur mardrömmarna är jag iallafall tacksam över att inte ha munnen full av getingar.

jag stänger av kranvattnet, ställer durkslaget i torkstället. ser att jag missat att skölja bort lite diskmedel. jag sätter på vattnet igen och för handen genom det för att kontrollera temperaturen. pang! en elektrisk stöt går genom kroppen på mig. jag ryggar tillbaks och stirrar på strålen. samtidigt hör jag något rassla till inne i rummet. jag rusar från köket, sliter undan plastskynkena och ställer mig i hallen för att lyssna. ljudet fortsätter. rasslandet kommer inifrån en garderob. försiktigt öppnar jag garderobsdörren och kikar in. krafs krafs krafs. PANG. en stor klump av jord, cementbitar och annat bråte rasar från taket och landar bara en decimeter från mina morgontofflor. jag slår igen dörren och sjunker ner på golvet med ryggen mot det kalla trät. huvudet i mina händer.
tänk "sebastian" tänk. du måste hålla ihop nu. du får inte krackelera igen. det är det de vill. de försöker ta sig in i ditt huvud. du måste göra motstånd. tänk.

glömskan

med ett ryck väcks jag ur en av mina numera obligatoriska mardrömmar. tacksam först över att bli ryckt från under maran vänds min lättnad till skräck när jag hör röster från hallen. inbrottstjuvar? terrorister? Mubarak-anhängare? av någon anledning fastnar jag för ex-jugoslaviska gerillamän. kanske tjetniks. i mitt halvvakna tillstånd hör jag hur de skrattar och pratar med råa röster. jag ligger blickstilla medan jag försöker komma till sans och formulera en strategi. så hör jag hur en av dem drar igång ett elverktyg. min sista stund är uppenbarligen kommen. men adrenalinchocken får min hjärna att arbeta snabbare och deras röster klarnar. jag inser att de pratar stadens eget språk. göteborgska. det är masthuggare jag har i min lägenhet.

senare hittar jag en lapp i trapphuset.

"på onsdag mellan klockan 07 och 09 kommer vi att stänga av ert vatten. Vi hoppas på ett gott samarbete"

jag tittar på lappen och utläser något hotfullt mellan raderna. vad menar de med "gott samarbete". förväntas jag hjälpa till på något sätt? har jag ens möjlighet att inte samarbeta? hur skulle en sådan vägran se ut? och vilka konsekvenser skulle den få?

jag tror att "vi hoppas på ett gott samarbete" egentligen betyder "vi hoppas att du håller käften din fitta".

jag ger dem rätt i sak. jag har börjat sympatisera med mina förtryckare.

min kokong av plast

jag vaknar. det är män i min lägenhet. de har plastat in alla dörrposter i våningen. vi står i serveringsgången och tittar på varandra. de i snickarbyxor och jag i långrandig morgonrock. jag frågar om någon vill ha ett glas vin.

tills vidare: ett rop på hjälp. eller: nej jag skojar bara.

krafs krafs krafs helvete vad det krafsar nej det surrar helvete jag vaknar med munnen full av bålgetingar igen. sen är de borta. kroppen täckt av svett. jag sätter mig upp. krafs krafs krafs. jag kan känna det röra sig i väggarna. en ny storm är på väg.