kära vänner

jag tror att det var ett misstag att ta upp den här tråden igen. jag skulle ha gjort det någon annanstans (om än inte helt annorlunda). den här bloggen hör till tiden vid mölndalsån och (senare) tiden då "sebastian" var prins av varenda pissoar väster om korsvägen. det senaste året har jag varken levt vid mölndalsån eller varit speciellt prinsaktig så jag hoppas min brist på inspiration kan ursäktas. jag vet inte vilka det är som fortfarande är inne och läser mina (numera) högst undermåliga texter men ni ska veta att jag känner mig hedrad. särskilt när (vissa av er) ber om mer.

om en vecka har jag lämnat den här staden för en ny. då kanske det händer något nytt. det är högst troligt.

tills dess får ni nöja er med att läsa den nekrolog över "sebastian" som olskrokspoeten a. varanen, aka 29-åringen, lovat skriva som en avslutning på den här tiden (bloggen). jag skriver "lovat" eftersom det inte levererats någon text ännu och eftersom jag inte är säker på när (om) poeten kommer att leverera något överhuvudtaget. om så inte sker får vi nöja oss med den lätta vindpust av besvikelse som så länge varit a.ä.o.

när man stänger en dörr går det sönder ett fönster.

/

"sebastian"

måndag

jag sitter i en lastbil som rasar fram genom natten. i sätet till vänster om mig sitter min far. han kör snabbt som fan och säger att han kan de här vägarna utan och innan. hans hår är långt och vitt och står åt alla håll medan han rattar, gasar och bromsar oss fram genom skogen. jag förstår inte hur vi håller oss kvar på de smala, slingriga vägarna. jag vet inte när han började köra på det här viset heller. det känns ovant.

jag har varit bortrest i ett par dagar. två bruna resväskor står på golvet i det som en gång var mitt pojkrum. jag går klädd i höga stövlar och gröna jackor. jag leder en häst nerför en slänt. jag hittar en katt död på ett höloft.

bygget

klockan är strax efter sju och jag vaknar ännu en gång av att det är röster i min lägenhet. eller rättare sagt: jag vaknar av att någon fiser ljudligt i min lägenhet.

- näföfan janne!
- det var det värsta.
- men inte den sista ni kommer få höra idag gobbar!

det är byggjobbarna. jag vänder mig ett varv och försöker somna om.

- fan janne ser lite sliten ut idag.
- det är för att jag är så jävla baaaaaakis.
- o du som ska sätta kakel! haha

vid det här laget börjar det kännas lite obekvämt alltsammans. jag sätter på p1 på högsta volym så de ska förstå att det är någon hemma innan de säger något som gör att jag måste stanna i sovrummet hela dagen.

ha tålamod

jag vaknar och tittar på klockan. det har blivit sommartid. tältet är borta och allt annat i rummet också. jag verkar ha sovit i en evighet. jag stöder mig mot väggen och tar mig ut i köket, dricker juice ur paketet. det går en frisk våg genom kroppen.

dag 2

vid tretiden inatt blev jag oerhört kissnödig. krampaktigt vred jag mig, fast besluten att inte lämna min vaktpost ifall han bestämde sig för att komma ut. efter ett tag började jag gå fram och tillbaka i serveringsgången. snabbare och snabbare som ett plågat djur. till sist kunde jag inte hålla det inne längre. först kändes det lite underligt men nu har jag nästan helt slutat tänka på det.

37 grader

jag sitter på golvet i serveringsgången med knäna uppdragna mot bröstet. träet är kallt mot min bara rygg och runt mig tornar väggarna upp sig. hur hamnade jag här? från tältet kommer ett stillsamt, närmast rofyllt brummande. någonting vilar därinne.

puppan

jag sitter vid köksbordet och arbetar. plötsligt slutar min telefon att fungera. jag drar rocken utanpå kläderna och skyndar ner på stan, bort mot telefonföretagets lokaler. väl där rycker jag tag i en kvinna och förklarar mitt problem. jag håller fram den svarta displayen mot hennes ansikte och hon tar den i sina händer. hon tittar på mig med tomma ögon och säger "det är inget fel på din telefon". hon ger mig den tillbaks och jag ser att hon har rätt. den lyser igen. "men, men nyss funkade den inte" stammar jag fram. omtumlad ger jag mig ut på gatan igen. ett nummer ringer. dolt. jag svarar men det är ingen där. när jag kommer in genom porten ser jag att dörren till min lägenhet står öppen. jag märker att jag är genomsvettig. av någon anledning har jag sprungit hem. jag har för mycket på mig. jag har nästan alltid det. jag svettas alltid genom kläderna. i hallen möts jag av en man. han är mörkhyad och klädd i en vit overall. asbestsanering står det på hans bröst. på den korta stund jag varit borta har han hunnit bygga ett slags tält i min lägenhet. det är täckt av plast och olika varningsskyltar. "varning asbest" "hälsofara" "obehöriga äga ej tillträde" står det. mannen vänder sig om och grinar mot mig över axeln innan han försvinner in i tältet.

detta var igår vid lunchtid. sedan dess har ingen kommit vare sig in eller ut härifrån.

tisdag, andas ut.

vaknar av rösterna. klockan är redan halv 9 och de är inne lägenheten. jag ser deras konturer genom plastskynkena. jag sätter på rapport på hög volym så att de ska förstå att jag är här. efter ett tag försvinner de. idag jobbar jag hemifrån.

livet är kort men timmarna är långa

nu är golvet uppbrutet också. det är en sorglig syn som möter mig när jag kommer hem bruten och nedgjord efter en fruktansvärd dag. jag har nog faktiskt ingenting att berätta idag.

mr t

först gasklockan, sedan läppstiftet. i fjärran tornar de upp sig som en privat välkomstkommitté. i tunneln från centralen till nordstan spelar en idiot gitarr och sjunger med sprucken stämma. en man röker och stöter emot mig med axeln. inne på nordstan dricker gubbarna explorer rakt ur flaskan och tonårsmänniskorna driver runt som radiostyrda bilar. jag hejar på min ungerska gamla vän inne på systemet och tillsammans sätter vi oss på bussen hem eftersom ingen av oss orkar gå. nu ska jag dra korken ur honom och låta honom fukta mina uttorkade läppar och min strupe. det är mycket vackert alltsammans.

salongsberusar hemåt

jag sitter i en gul fåtölj. gult signalerar lugn. jag och spådamen tittar på varandra. sedan lägger hon ut korten ett efter ett. det står ingenting jag inte redan visste. det är i alla fall bra.

jag läser en löpsedel om att man inte hittat någon dvärgbandmask i bajset från hundra hundar. vi går från klarhet till klarhet mina vänner.

stanna kvar så kanske jag börjar skriva bra igen snart också. man vet aldrig.

i väntan...

jag vaknar av att jag känner en järnaktig smak i munnen och att något rinner ner i halsen på mig. klockan är sex. jag vänder mig om och ser kudden färgas mörkröd av blod.

helvete. japan! tänker jag och ser framför mig hur deras förbannade radioaktivitet tagit sig in i mitt sovrum och in i min kropp.

jag sliter mig upp ur sängen och ut i badrummet. jag snyter mig hårt och sköljer ansiktet med iskallt vatten tills blodet slutar rinna och jag lugnar ner mig. dagen börjar bra tänker jag och tittar mig i märket på väggen där det tidigare suttit en spegel.

som liten blödde jag ofta näsblod. det gick så långt att jag till och med lärde mig att framkalla anfallen. ofta gjorde jag det när vi skulle till simhallen för att lära oss simma. om jag blödde kunde jag inte gärna vara i vattnet. jag vet inte varför jag hatade simhallen. kanske var det på grund av kloret, klasskompisarna eller lärarna. det var naturligtvis på grund av alla tre. hursomhelst lärde jag mig aldrig att simma särskilt bra och jag är fortfarande en ganska dålig simmare. kanske hade allt varit annorlunda om jag lärt mig simma ordentligt.

820

vardagsrummet är överbelamrat med saker. svettig bär jag in allt ifrån hallen och badrummet. skåp, speglar, rockhängare. jag stannar upp och bevittnar mitt verk. det ser ut som om en vansinnig människa bor här. de inplastade dörröppningarna gör sitt till.

den värsta doften jag vet är den av gammal människa.

söndag

det är söndagkväll och jag äter bookmakertoast på sxxxe dxxr. det är rätt skapligt.

tomhet idel tomhet

klockan är 03.15 och jag står på järntorget och väntar på en spårvagn. jag läser något gammalt jobbmail när jag plötsligt känner att någon tar tag i min arm.
- får jag kalla dig "sheldon"? frågar hon.
- va, nä? eller varför det? frågar jag både överraskat och uttråkat eftersom jag någonstans inser vad det är frågan om.
- när jag såg dig stå där alldeles ensam tänkte jag direkt på sheldon, säger hon.
- vem -romanförfattaren....sidney? frågar jag.
- nej, sheldon i the big bang therory såklart, säger hon. du påminner mig om honom.

jag tittar på henne.
små ögon, stor jacka, efterbliven. jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. på spårvagnen sätter hon sig bredvid mig och jag känner mig tvungen att gå av 3 hållplatser för tidigt bara för att slippa undan henne.

10 minuter senare ser jag en söt tjej på valand.
"är det okej om jag kallar dig seinfeld?" frågar jag.

eller nej det gör jag förstås inte men vi kan ju låtsas att jag gjorde det. nu: glömskans sömn.

sista nyckeln

det har gått några timmar och jag sitter i en halvtom hotellbar med olskrokspoeten a.varanen och hans franska översättare. medan halvmänniskan i baren ställer fram min screwdriver frågar jag poeten om han vet vad jag hade gjort om jag vunnit tio miljoner.
nej?
bli alkis.

att dricka vodka med juicekoncentrat i en chanserad hotellbar är nog fan bland det bästa jag vet.

nordstan

jag är på apoteket i nordstan med m. jag har aldrig sett någon så ivrig på ett apotek. till synes omedveten om världen utanför botaniserar han bland salvor och krämer. han läser baksidestexterna med kisande ögon, håller upp preparaten mot ljuset och väger dem i handen. de här, de här ska du ha mot din dagenefterhuvudvärk "sebastian" , säger han och räcker mig en burk med röd etikett.
- de har just gjort dem receptfria. jag har inte provat dem själv men jag har läst om dem och de ska va sjuuuuukt bra, säger han på sin märkliga söderkisdialekt.
mån om att inte göra honom besviken köper jag dem och alla andra tinkturer och kurer han rekommenderar. nu ligger jag här på soffan och tänker på hur glad jag är att jag har vänner som m medan jag känner gårdagen lämna min kropp.

lista

1. skällt ut en tant
2.
3. känt mig nöjd med det. stark.

death is not the end

kära barn. nu måste jag gå och lägga mig. jag har arbetat så det blött från fingrarna och ögonen hela dagen och snart måste jag kliva upp och fortsätta mitt värv igen. lyckligtvis är det oerhört meningsfullt och uppfyllande alltsammans.

ändå kan jag ibland inte låta bli att tänka på dagarna då jag plockade isär bildrör på ett skrotupplag utanför dödens stad. hur mina näsborrar fylldes med freon och alla upptänkliga gaser eller när bildrören sprack och skärvor av krossat glas träffade mig i ansiktet likt säden från en postapokalyptisk härskarrobot. det tänker jag på varje gång jag ringer en deltagare i melodifestivalen. "Hallå där Danny" hör jag mig själv säga innan rösten sviker mig och tvivlen tar överhanden.

tisdag. håll andan.

ännu en hotfull lapp i hallen. jag börjar bli modfälld. idag skriver de att de tänker fortsätta fucka upp mitt liv i flera veckor framöver. sedan avslutar de med sitt vanliga "hoppas på ett gott samarbete!".

jag äter röda äpplen hellre än gröna. när blev det så? så var det inte förr.

skräck

jag vaknar av att jag hör mig själv skrika. något har landat i mitt knä och jag är helt jävla dödsförskräckt. jag spärrar upp ögonen och stirrar på föremålet. det är min väska. bredvid mig sitter en kille i läderjacka och ler idiotiskt. han har uppenbarligen tagit sig friheten att göra plats åt sig genom att stuva om mitt bagage och lägga upp väskan i mitt knä trots att jag uppenbarligen sover djupt.
"sorry" säger han på lokal dialekt. klockan är 07.30 på en buss på väg norrut. jag sliter ut hans struphuvud och spolar ner det i toaletten längst bak i bussen.

när jag kom hem senare idag var det släckt i lägenheten. inga tecken på att det varit någon här. allt verkar lugnt.

jag har just kommit hem från en kort utlandsvistelse och tänkte helt kort uppdatera min stolta läsarskara om följande:

1. någon har varit här i helgen och tänt olika lampor runt om i våningen.

2.

3. imorgon börjar vi om.

kom igen hjärnan bara några timmar till sen får du göra vad du vill

struktur är fint. jag har massor av struktur just nu. struktur och rutiner. det är grejer till båten det. idag gick jag och åt på ett lunchställe. kände mig lite vildögd först men sedan lugnade det ner sig. när jag hittade salladsbuffén och ett bort att sitta vid. och en cola-maskin. jag är galen i cola just nu. för ett tag sedan beställde jag cola till maten på restaurang. det var en fantastisk upplevelse. minns ni när man var liten och var på restaurang och fick beställa cola till maten? då fick man alltid EN cola. när man senare blev vuxen och började dricka öl till maten glömde man bort det där med att man bara fick dricka en enhet dryck. plötsligt fick man dricka hur mycket man ville. när jag nu för första gången i vuxen ålder beställer in en cola till maten kommer den där känslan plötsligt tillbaks. att jag måste hushålla. att jag måste vänta med att dricka tills maten kommer ifall det är starkt eller salt eller något och jag kommer behöva cola att skölja ner med. sen kommer jag på att jag kan dricka hur mycket cola jag vill nu. det är en berusande känsla när jag sveper läskhelvetet och ber fröken om en ny. två fingrar i luften och pfffffffffffft så kommer den. iskall och immig. pfffft bara era jävlar. pffffffffffffffffffft.

exil

jag har tagit en färja till en ö som jag hela tiden glömmer bort namnet på eftersom den har ett så o-öigt namn. nu sitter jag hemma hos en främmande man och dricker nescafé i hans vardagsrum. han bjuder mig att ta för mig av chokladen. han säger att allt blir bra bara man tänker positivt. och om man håller på gais och tänker på gais då och då så blir det ännu bättre. jag säger att det inte låter så dumt.

han säger att jag gärna får låna hans hus på ön nån gång. han har två stycken och det vore inte så dumt med någon som såg till det lite grann. jag säger att det låter som en fantastisk idé.

sedan går vi ut och tittar på havet och stenskärvorna som ligger som krossat knäckebröd över hela ön. förr fanns det bara ett träd här. nu finns det relativt många.

Folk

tisdag

jag försöker hålla er uppdaterade men tiden är knapp och jag vet inte riktigt vad det är ni vill ha av mig. de senaste nätterna har jag sovit mycket lite. jag tvingas upp klockan sex varje dag av ett förskräckligt oljud och sedan spenderar jag dagarna löpandes hukad, duckandes för kulor. på mitt nya jobb säger en äldre kollega att han har fått ett specialtillstånd att dricka konjak på arbetstid eftersom han inte fungerar annars. sedan säger han att han bara skojar.
HAHAHAHAHAHAHAHA skrattar jag.

framåt framåt soldater

på fredagen kommer j för att hälsa på. j arbetar som spåman i ett annat land. j sover på mitt golv med armarna korsade över bröstet.

min bäste ovän

blicken som möter mig är simmig och ofokuserad. rörelserna ryckiga och oprecisa. han rör sig som en trebent hund när han tar sig fram mot handfatet där han sköljer ansiktet i det kalla vattnet. med vätan droppande från hår och kinder har han något vansinnigt över sig. våra blickar möts åter och ett illmarigt leende sprider sig över hans läppar. plötsligt är hans blick och rörelser precisa och självsäkra. "sebastian" din sjuke jävel, mimar han innan han går ut ur rummet. efter honom dröjer sig en lätt doft av sprit och galla. i baren ser jag honom svälja en fisk med stjärt och allt.

ett stenkast från ån

jag sitter vid ett skrivbord i ett rum med igensatta fönster. genom ett litet hål i frigoliten letar sig en ljusstråle igenom. det är den enda påminnelsen om att det finns ett liv utanför. det och min telefon. då och då ringer det människor och gör mitt liv surt (surare) för mig. jag hatar människor nästan mer än jag hatar livet.

rättelse

jag måste erkänna en sak. jag ljög för er igår. det var aldrig någon som ringde. jag vet inte varför jag påstod det.

inatt har jag sovit på soffan. där drömmer jag alltid så fint.

vi simmar runt i en isvak tills jag vaknar.

villospår

samtalet kommer på förmiddagen. det är en gammal, ska vi kalla det "affärsbekant", som ringer. han säger att han har ett uppdrag åt mig om jag är intresserad och undrar om vi kan träffas. eftersom jag under vår tidigare affärsrelation (som ligger ett par år bak i tiden skall tilläggas) inte fick intrycket att han var speciellt nöjd med min insats blir jag förvånad över propån. som jag minns det var stämningen under vårt senaste möte pressad (närmast fientlig) och jag undrar över vad som orsakat den plötsliga skiftningen. ett par timmar senare står jag i frihamnen (av alla ställen) och huttrar. när jag ringer senast mottagna nummer får jag inget svar. i andra ändan hörs bara ett svagt knaster mellan tonerna. förargad och undrande åker jag tillbaka till fastlandet.

det är någon här

det är otroligt kallt nu. i alla fall i den delen av våningen som vetter mot innergården. i köket finns det bara ett litet element och genom balkongdörrens spruckna lister letar sig en iskall nordan igenom. de plastdraperier som mina övervakare satt upp över dörrposterna in till den varmare delen av lägenheten -där radiatorerna finns- hindrar effektivt värmen från att sprida sig.

i köket diskar jag i ljummet vatten, rädd att bränna mina finlemmade händer. ändå stiger en tjock ånga från vasken och sprider sig i den kalla luften. det ser ut som att jag diskar i kokvatten men det är rummet som är iskallt. på nätterna sover jag hopkrupen i ett hörn av sängen medan jag plågas av drömmarna. de vackra är de värsta. när jag vaknar ur mardrömmarna är jag iallafall tacksam över att inte ha munnen full av getingar.

jag stänger av kranvattnet, ställer durkslaget i torkstället. ser att jag missat att skölja bort lite diskmedel. jag sätter på vattnet igen och för handen genom det för att kontrollera temperaturen. pang! en elektrisk stöt går genom kroppen på mig. jag ryggar tillbaks och stirrar på strålen. samtidigt hör jag något rassla till inne i rummet. jag rusar från köket, sliter undan plastskynkena och ställer mig i hallen för att lyssna. ljudet fortsätter. rasslandet kommer inifrån en garderob. försiktigt öppnar jag garderobsdörren och kikar in. krafs krafs krafs. PANG. en stor klump av jord, cementbitar och annat bråte rasar från taket och landar bara en decimeter från mina morgontofflor. jag slår igen dörren och sjunker ner på golvet med ryggen mot det kalla trät. huvudet i mina händer.
tänk "sebastian" tänk. du måste hålla ihop nu. du får inte krackelera igen. det är det de vill. de försöker ta sig in i ditt huvud. du måste göra motstånd. tänk.

glömskan

med ett ryck väcks jag ur en av mina numera obligatoriska mardrömmar. tacksam först över att bli ryckt från under maran vänds min lättnad till skräck när jag hör röster från hallen. inbrottstjuvar? terrorister? Mubarak-anhängare? av någon anledning fastnar jag för ex-jugoslaviska gerillamän. kanske tjetniks. i mitt halvvakna tillstånd hör jag hur de skrattar och pratar med råa röster. jag ligger blickstilla medan jag försöker komma till sans och formulera en strategi. så hör jag hur en av dem drar igång ett elverktyg. min sista stund är uppenbarligen kommen. men adrenalinchocken får min hjärna att arbeta snabbare och deras röster klarnar. jag inser att de pratar stadens eget språk. göteborgska. det är masthuggare jag har i min lägenhet.

senare hittar jag en lapp i trapphuset.

"på onsdag mellan klockan 07 och 09 kommer vi att stänga av ert vatten. Vi hoppas på ett gott samarbete"

jag tittar på lappen och utläser något hotfullt mellan raderna. vad menar de med "gott samarbete". förväntas jag hjälpa till på något sätt? har jag ens möjlighet att inte samarbeta? hur skulle en sådan vägran se ut? och vilka konsekvenser skulle den få?

jag tror att "vi hoppas på ett gott samarbete" egentligen betyder "vi hoppas att du håller käften din fitta".

jag ger dem rätt i sak. jag har börjat sympatisera med mina förtryckare.

min kokong av plast

jag vaknar. det är män i min lägenhet. de har plastat in alla dörrposter i våningen. vi står i serveringsgången och tittar på varandra. de i snickarbyxor och jag i långrandig morgonrock. jag frågar om någon vill ha ett glas vin.

tills vidare: ett rop på hjälp. eller: nej jag skojar bara.

krafs krafs krafs helvete vad det krafsar nej det surrar helvete jag vaknar med munnen full av bålgetingar igen. sen är de borta. kroppen täckt av svett. jag sätter mig upp. krafs krafs krafs. jag kan känna det röra sig i väggarna. en ny storm är på väg.