puppan

jag sitter vid köksbordet och arbetar. plötsligt slutar min telefon att fungera. jag drar rocken utanpå kläderna och skyndar ner på stan, bort mot telefonföretagets lokaler. väl där rycker jag tag i en kvinna och förklarar mitt problem. jag håller fram den svarta displayen mot hennes ansikte och hon tar den i sina händer. hon tittar på mig med tomma ögon och säger "det är inget fel på din telefon". hon ger mig den tillbaks och jag ser att hon har rätt. den lyser igen. "men, men nyss funkade den inte" stammar jag fram. omtumlad ger jag mig ut på gatan igen. ett nummer ringer. dolt. jag svarar men det är ingen där. när jag kommer in genom porten ser jag att dörren till min lägenhet står öppen. jag märker att jag är genomsvettig. av någon anledning har jag sprungit hem. jag har för mycket på mig. jag har nästan alltid det. jag svettas alltid genom kläderna. i hallen möts jag av en man. han är mörkhyad och klädd i en vit overall. asbestsanering står det på hans bröst. på den korta stund jag varit borta har han hunnit bygga ett slags tält i min lägenhet. det är täckt av plast och olika varningsskyltar. "varning asbest" "hälsofara" "obehöriga äga ej tillträde" står det. mannen vänder sig om och grinar mot mig över axeln innan han försvinner in i tältet.

detta var igår vid lunchtid. sedan dess har ingen kommit vare sig in eller ut härifrån.