när de talar om dig och mig

mitt hjärta slår dubbla slag när jag slår numret. medan signalerna går fram är jag plågsamt medveten om min andning. så lyfter han luren. rösten går genom 100-tals kilometer koppartråd men jag känner igen den. den elegant blaserade stockholmskan går inte att ta miste på.

vi talar om fotboll, schlager och kvinnor. hur man skriver sånger åt dem. att vi båda hoppas på GAIS i allsvenskan. vi talar om indiedrottningen på skånegatan.

allt har ett slut. jag har fått svar på min sista fråga. det är dags att lägga på. jag vill inte men ibland måste man släppa taget. även om sina hjältar.

- ja, det var väl allt då.

- okej, men ha det bra då sebastian.

- detsamma. ha det bra, orup.

distinktion, habitus och fält

korslagd sparris förföljer mig. de spröda skälkarna bildar ramverket för mitt liv. det är en god smak på de tärnade rotfrukterna och såsen har en trevlig, varm ton av kardemumma. kyckling har jag som regel inte mycket till övers för men i sammanhanget fungerar det.

jag står vid ett runt bord och konverserar ett par bekanta och ett par ickebekanta. jag är i förstadiet av en berusning efter vinet jag drack ur en mcdonaldskopp utanför storan för en kort stund sedan och mår på det hela taget ganska bra.

då dyker han upp. svarta skor. svarta byxor. svart polo. svart kavaj. svartbågade perry ellisglasögon. han ställer sig brevid mig. han hälsar på alla i tur och ordning. jag gurglar min mun med det sista av en carlsberg, serverad i vinglas. av någon outgrundlig anledning ställer en ung man i slips den helt obefogade frågan:

-har du några intressanta projekt på gång? till mannen i svart.

5 minuter senare pratar han fortfarande. jag söker en blond flickas blick för att finna någon slags stöd och medhåll. jag har inte himlat på flera år men jag gör ett tappert försök. hon ler åt mig, men det är ett överseende leende. sedan möter hon mannen i svarts blick istället. nu är hennes leende varmt. hon tindrar med ögonen, formar läpparna som för att säga:

- berätta mer.

jag tar min jacka och min läckande bag in box och lämnar lokalen utan ett ord till någon.

svensson svensson

när svensson svensson började sändas på nytt, 10 år sedan det senast sändes på tv, bänkade sig 10 miljoner svenskar för att följa sin svenska favoritfamilj.

svensson svensson är sveriges svar på sopranos.

men hur tänkte de med de pålagda applåderna? när knappt några komediserier använder pålagda skratt längre känns det riktigt provokativt. kanske är svensson svensson plötsligt så omodernt att det är...hypermodernt.

likadant känns det att sitta inne en fredagkväll och titta på reprisen av programmet. så tråkigt att det blir roligt.

fullt flyg

idag fick jag tillfälle att ringa upp manusförfattaren bakom stefan och krister-serien full frys som gick på tv för ett par år sen.

på den tiden var jag för smal och fördömmande i mitt kulturintag för att riktigt våga uppskatta farsgenren som sådan. men efter en sommar med bara svt och tv4 har jag börjat uppskatta folklustspelen som de också kallas. särskilt danskarna är bra på fars. den danska versionen av jönsson ligan, olsen-bandet, är till och med rolig i danmark.


tyvärr blev det inte tid att ta upp min egen idé om en fars i flygplansmiljö som jag gått och funderat på en tid. istället pratade vi om helt andra saker, som för den delen också var intressanta. nu när vi har etablerat en kontakt kanske jag kan höra av mig när jag fått ner lite mer på papper.

ett djur eller en gud

jag går på restaurang ensam. de andra äter i mötesrummet men jag försöker hålla mig undan mikrovågsugnen. jag sätter mig på gaveln av ett långt men tomt bord med vit linneduk. jag spiller lite tomatsås. runt mig sitter män i kostym. damerna sitter i klunga, männen två och två. de närmast mig pratar om att det är dags att ta upp båten. jag är på väg att ge mig in i samtalet när jag överraskas av den kraftiga umamismaken i sojan. jag gör en anteckning om att börja undvika soja.

några timmar senare inleder jag ett samtal med en äldre man. vi sitter på bussen.

"väldigt varmt, ska det verkligen vara så?"

"nej, det är nog något som är fel på fläktarna"

"väldigt varmt" säger jag

mannen håller med, "som en bastu"

"lustigt egentligen. det regnade när jag gick hemifrån och nu skiner solen" säger jag och illustrerar genom att peka med mitt paraply.

"ja. det är märkligt. ett mellanting vore nog det bästa" säger mannen.

"ja, ett mellanting vore nog bäst" säger jag.

morgonmöte

"det kan ju sebastian ta, kanske?"

åtta ögonpar tittar på mig. jag tittar tillbaks. lätt panikslagen.

"ja, just det" säger jag utan att riktigt ha en aning om vad det är jag ska ta.

"bra, kör ett "hallå där!" på det, några utgångar och ett par frågor".

"javisst" säger jag. "det blir kanon".

sen glider jag sakta bort igen. det är inte alls meningen. jag fastnar med blicken på skivrecensenten mitt emots bandT-shirt. tänker att jag måste hitta någonstans att köpa mitt kaffe och en restaurang att äta lunch på. tänker att det här också är en fabrik inte så olik den där jag brukade skruva ihop elmätare på. tänker på det en stund.

sen kommer jag att tänka på att den här dagen också kommer att ha ett slut och att det är bäst att jag har något att skriva ut innan jag går.

jag kikar över det ovala sammanträdesbordet. ser mitt namn följt av namnet sofia talvik. räddad.

"hallå där! sofia talvik" tänker jag.

sunday funday

jag sitter försjunken i tv-soffan. jag har just sett det första avsnittet av "sex med viktor" (som var helt meningslöst). så dyker han upp. stephen fry. efter åratal av samma rolltolkning (engelsk betjänt, engelsk överklasshomosexuell, engelsk engelsman) har han fått producera ett navelskådande tv-program om manodepressivitet.

det är bland det obehagligaste som gått på svt på länge. inte för att det är ett allvarligt ämne som de flesta har någon form av otrevlig relation till och inte för att stephen fry verkar tycka att manodepressivitet är tufft. utan för att programmet utspelar sig i en bildskön engelsk landsortsmiljö.

efter en heldag med söndagsångest och mörka tankar är ett självbiografiskt "tillbaka till aidensfield" det sista jag vill se.

de engelska hederna, vågorna som slår mot klippor i södra wales och flickor som heter laura är mer än jag klarar av.

jag lägger mig på sängen med en kudde över ansiktet. stephen frys bubblande stämma tar sig genom gåsdunet. den går inte att stänga ute. det är omöjligt. allt är omöjligt.

måndagen kommer som en befrielse.

utanför henriksberg igår

"ursäkta har du en tändare?"

"ja"

"tack!"

"då kanske man kan få en cigg i utbyte?"

"tyvärr, det var min sista...du, tändaren funkar inte"

"Tyvärr, det var min sista gas."

simon du är en gåta

bland luggslitna ekskåp och bortglömda porslinshundar på holmens marknad, inte långt från läppstiftet i göteborg, rör sig en ung man. runt midjan har han en svart munktröja. han är lång och lite gänglig. han borstar bort en lock från den blonda kalufsen samtidigt som hans hungriga blick söker genom hallen. det är en man på jakt. han vet vad han söker.

jag har slagit upp en tidning framför ansiktet där jag sitter i cafédelen. på så sätt kan jag följa honom utan att riskera upptäkt. jag ska precis ta en klunk av min coca-cola när han plötsligt ökar takten och för ett ögonblick försvinner ur mitt synfält. för ett ögonblick grips jag av panik. han får inte vara försvunnen, jag måste få veta vad han söker.

lika snabbt som han försvann är han tillbaks. det var en snabb attack. plötsligt såg han vad han sökte och då lät han ingen tid gå till spillo. med beslutsamma steg går han mot kassan. han står bara tre meter från mig. i handen håller han en brun tidsskriftssamlare i plast.

han betalar, tackar för sig och lämnar holmens marknad. lika snabbt som han dök upp är han borta.

jag griper tag i en äldre man som står och granskar botten på en liten svart och vit porslinshund.

- där, säger jag, där går Simon Ohlsson, sångare i silverbullit och en av göteborgs mest notoriska tidskriftssamlare.

mannen och jag tittar länge på varandra. vi delar det här ögonblicket. det är vårt.