ha tålamod

jag vaknar och tittar på klockan. det har blivit sommartid. tältet är borta och allt annat i rummet också. jag verkar ha sovit i en evighet. jag stöder mig mot väggen och tar mig ut i köket, dricker juice ur paketet. det går en frisk våg genom kroppen.

dag 2

vid tretiden inatt blev jag oerhört kissnödig. krampaktigt vred jag mig, fast besluten att inte lämna min vaktpost ifall han bestämde sig för att komma ut. efter ett tag började jag gå fram och tillbaka i serveringsgången. snabbare och snabbare som ett plågat djur. till sist kunde jag inte hålla det inne längre. först kändes det lite underligt men nu har jag nästan helt slutat tänka på det.

37 grader

jag sitter på golvet i serveringsgången med knäna uppdragna mot bröstet. träet är kallt mot min bara rygg och runt mig tornar väggarna upp sig. hur hamnade jag här? från tältet kommer ett stillsamt, närmast rofyllt brummande. någonting vilar därinne.

puppan

jag sitter vid köksbordet och arbetar. plötsligt slutar min telefon att fungera. jag drar rocken utanpå kläderna och skyndar ner på stan, bort mot telefonföretagets lokaler. väl där rycker jag tag i en kvinna och förklarar mitt problem. jag håller fram den svarta displayen mot hennes ansikte och hon tar den i sina händer. hon tittar på mig med tomma ögon och säger "det är inget fel på din telefon". hon ger mig den tillbaks och jag ser att hon har rätt. den lyser igen. "men, men nyss funkade den inte" stammar jag fram. omtumlad ger jag mig ut på gatan igen. ett nummer ringer. dolt. jag svarar men det är ingen där. när jag kommer in genom porten ser jag att dörren till min lägenhet står öppen. jag märker att jag är genomsvettig. av någon anledning har jag sprungit hem. jag har för mycket på mig. jag har nästan alltid det. jag svettas alltid genom kläderna. i hallen möts jag av en man. han är mörkhyad och klädd i en vit overall. asbestsanering står det på hans bröst. på den korta stund jag varit borta har han hunnit bygga ett slags tält i min lägenhet. det är täckt av plast och olika varningsskyltar. "varning asbest" "hälsofara" "obehöriga äga ej tillträde" står det. mannen vänder sig om och grinar mot mig över axeln innan han försvinner in i tältet.

detta var igår vid lunchtid. sedan dess har ingen kommit vare sig in eller ut härifrån.

tisdag, andas ut.

vaknar av rösterna. klockan är redan halv 9 och de är inne lägenheten. jag ser deras konturer genom plastskynkena. jag sätter på rapport på hög volym så att de ska förstå att jag är här. efter ett tag försvinner de. idag jobbar jag hemifrån.

livet är kort men timmarna är långa

nu är golvet uppbrutet också. det är en sorglig syn som möter mig när jag kommer hem bruten och nedgjord efter en fruktansvärd dag. jag har nog faktiskt ingenting att berätta idag.

mr t

först gasklockan, sedan läppstiftet. i fjärran tornar de upp sig som en privat välkomstkommitté. i tunneln från centralen till nordstan spelar en idiot gitarr och sjunger med sprucken stämma. en man röker och stöter emot mig med axeln. inne på nordstan dricker gubbarna explorer rakt ur flaskan och tonårsmänniskorna driver runt som radiostyrda bilar. jag hejar på min ungerska gamla vän inne på systemet och tillsammans sätter vi oss på bussen hem eftersom ingen av oss orkar gå. nu ska jag dra korken ur honom och låta honom fukta mina uttorkade läppar och min strupe. det är mycket vackert alltsammans.

salongsberusar hemåt

jag sitter i en gul fåtölj. gult signalerar lugn. jag och spådamen tittar på varandra. sedan lägger hon ut korten ett efter ett. det står ingenting jag inte redan visste. det är i alla fall bra.

jag läser en löpsedel om att man inte hittat någon dvärgbandmask i bajset från hundra hundar. vi går från klarhet till klarhet mina vänner.

stanna kvar så kanske jag börjar skriva bra igen snart också. man vet aldrig.

i väntan...

jag vaknar av att jag känner en järnaktig smak i munnen och att något rinner ner i halsen på mig. klockan är sex. jag vänder mig om och ser kudden färgas mörkröd av blod.

helvete. japan! tänker jag och ser framför mig hur deras förbannade radioaktivitet tagit sig in i mitt sovrum och in i min kropp.

jag sliter mig upp ur sängen och ut i badrummet. jag snyter mig hårt och sköljer ansiktet med iskallt vatten tills blodet slutar rinna och jag lugnar ner mig. dagen börjar bra tänker jag och tittar mig i märket på väggen där det tidigare suttit en spegel.

som liten blödde jag ofta näsblod. det gick så långt att jag till och med lärde mig att framkalla anfallen. ofta gjorde jag det när vi skulle till simhallen för att lära oss simma. om jag blödde kunde jag inte gärna vara i vattnet. jag vet inte varför jag hatade simhallen. kanske var det på grund av kloret, klasskompisarna eller lärarna. det var naturligtvis på grund av alla tre. hursomhelst lärde jag mig aldrig att simma särskilt bra och jag är fortfarande en ganska dålig simmare. kanske hade allt varit annorlunda om jag lärt mig simma ordentligt.

820

vardagsrummet är överbelamrat med saker. svettig bär jag in allt ifrån hallen och badrummet. skåp, speglar, rockhängare. jag stannar upp och bevittnar mitt verk. det ser ut som om en vansinnig människa bor här. de inplastade dörröppningarna gör sitt till.

den värsta doften jag vet är den av gammal människa.

söndag

det är söndagkväll och jag äter bookmakertoast på sxxxe dxxr. det är rätt skapligt.

tomhet idel tomhet

klockan är 03.15 och jag står på järntorget och väntar på en spårvagn. jag läser något gammalt jobbmail när jag plötsligt känner att någon tar tag i min arm.
- får jag kalla dig "sheldon"? frågar hon.
- va, nä? eller varför det? frågar jag både överraskat och uttråkat eftersom jag någonstans inser vad det är frågan om.
- när jag såg dig stå där alldeles ensam tänkte jag direkt på sheldon, säger hon.
- vem -romanförfattaren....sidney? frågar jag.
- nej, sheldon i the big bang therory såklart, säger hon. du påminner mig om honom.

jag tittar på henne.
små ögon, stor jacka, efterbliven. jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. på spårvagnen sätter hon sig bredvid mig och jag känner mig tvungen att gå av 3 hållplatser för tidigt bara för att slippa undan henne.

10 minuter senare ser jag en söt tjej på valand.
"är det okej om jag kallar dig seinfeld?" frågar jag.

eller nej det gör jag förstås inte men vi kan ju låtsas att jag gjorde det. nu: glömskans sömn.

sista nyckeln

det har gått några timmar och jag sitter i en halvtom hotellbar med olskrokspoeten a.varanen och hans franska översättare. medan halvmänniskan i baren ställer fram min screwdriver frågar jag poeten om han vet vad jag hade gjort om jag vunnit tio miljoner.
nej?
bli alkis.

att dricka vodka med juicekoncentrat i en chanserad hotellbar är nog fan bland det bästa jag vet.

nordstan

jag är på apoteket i nordstan med m. jag har aldrig sett någon så ivrig på ett apotek. till synes omedveten om världen utanför botaniserar han bland salvor och krämer. han läser baksidestexterna med kisande ögon, håller upp preparaten mot ljuset och väger dem i handen. de här, de här ska du ha mot din dagenefterhuvudvärk "sebastian" , säger han och räcker mig en burk med röd etikett.
- de har just gjort dem receptfria. jag har inte provat dem själv men jag har läst om dem och de ska va sjuuuuukt bra, säger han på sin märkliga söderkisdialekt.
mån om att inte göra honom besviken köper jag dem och alla andra tinkturer och kurer han rekommenderar. nu ligger jag här på soffan och tänker på hur glad jag är att jag har vänner som m medan jag känner gårdagen lämna min kropp.

lista

1. skällt ut en tant
2.
3. känt mig nöjd med det. stark.

death is not the end

kära barn. nu måste jag gå och lägga mig. jag har arbetat så det blött från fingrarna och ögonen hela dagen och snart måste jag kliva upp och fortsätta mitt värv igen. lyckligtvis är det oerhört meningsfullt och uppfyllande alltsammans.

ändå kan jag ibland inte låta bli att tänka på dagarna då jag plockade isär bildrör på ett skrotupplag utanför dödens stad. hur mina näsborrar fylldes med freon och alla upptänkliga gaser eller när bildrören sprack och skärvor av krossat glas träffade mig i ansiktet likt säden från en postapokalyptisk härskarrobot. det tänker jag på varje gång jag ringer en deltagare i melodifestivalen. "Hallå där Danny" hör jag mig själv säga innan rösten sviker mig och tvivlen tar överhanden.

tisdag. håll andan.

ännu en hotfull lapp i hallen. jag börjar bli modfälld. idag skriver de att de tänker fortsätta fucka upp mitt liv i flera veckor framöver. sedan avslutar de med sitt vanliga "hoppas på ett gott samarbete!".

jag äter röda äpplen hellre än gröna. när blev det så? så var det inte förr.

skräck

jag vaknar av att jag hör mig själv skrika. något har landat i mitt knä och jag är helt jävla dödsförskräckt. jag spärrar upp ögonen och stirrar på föremålet. det är min väska. bredvid mig sitter en kille i läderjacka och ler idiotiskt. han har uppenbarligen tagit sig friheten att göra plats åt sig genom att stuva om mitt bagage och lägga upp väskan i mitt knä trots att jag uppenbarligen sover djupt.
"sorry" säger han på lokal dialekt. klockan är 07.30 på en buss på väg norrut. jag sliter ut hans struphuvud och spolar ner det i toaletten längst bak i bussen.

när jag kom hem senare idag var det släckt i lägenheten. inga tecken på att det varit någon här. allt verkar lugnt.

jag har just kommit hem från en kort utlandsvistelse och tänkte helt kort uppdatera min stolta läsarskara om följande:

1. någon har varit här i helgen och tänt olika lampor runt om i våningen.

2.

3. imorgon börjar vi om.

kom igen hjärnan bara några timmar till sen får du göra vad du vill

struktur är fint. jag har massor av struktur just nu. struktur och rutiner. det är grejer till båten det. idag gick jag och åt på ett lunchställe. kände mig lite vildögd först men sedan lugnade det ner sig. när jag hittade salladsbuffén och ett bort att sitta vid. och en cola-maskin. jag är galen i cola just nu. för ett tag sedan beställde jag cola till maten på restaurang. det var en fantastisk upplevelse. minns ni när man var liten och var på restaurang och fick beställa cola till maten? då fick man alltid EN cola. när man senare blev vuxen och började dricka öl till maten glömde man bort det där med att man bara fick dricka en enhet dryck. plötsligt fick man dricka hur mycket man ville. när jag nu för första gången i vuxen ålder beställer in en cola till maten kommer den där känslan plötsligt tillbaks. att jag måste hushålla. att jag måste vänta med att dricka tills maten kommer ifall det är starkt eller salt eller något och jag kommer behöva cola att skölja ner med. sen kommer jag på att jag kan dricka hur mycket cola jag vill nu. det är en berusande känsla när jag sveper läskhelvetet och ber fröken om en ny. två fingrar i luften och pfffffffffffft så kommer den. iskall och immig. pfffft bara era jävlar. pffffffffffffffffffft.

exil

jag har tagit en färja till en ö som jag hela tiden glömmer bort namnet på eftersom den har ett så o-öigt namn. nu sitter jag hemma hos en främmande man och dricker nescafé i hans vardagsrum. han bjuder mig att ta för mig av chokladen. han säger att allt blir bra bara man tänker positivt. och om man håller på gais och tänker på gais då och då så blir det ännu bättre. jag säger att det inte låter så dumt.

han säger att jag gärna får låna hans hus på ön nån gång. han har två stycken och det vore inte så dumt med någon som såg till det lite grann. jag säger att det låter som en fantastisk idé.

sedan går vi ut och tittar på havet och stenskärvorna som ligger som krossat knäckebröd över hela ön. förr fanns det bara ett träd här. nu finns det relativt många.

Folk

tisdag

jag försöker hålla er uppdaterade men tiden är knapp och jag vet inte riktigt vad det är ni vill ha av mig. de senaste nätterna har jag sovit mycket lite. jag tvingas upp klockan sex varje dag av ett förskräckligt oljud och sedan spenderar jag dagarna löpandes hukad, duckandes för kulor. på mitt nya jobb säger en äldre kollega att han har fått ett specialtillstånd att dricka konjak på arbetstid eftersom han inte fungerar annars. sedan säger han att han bara skojar.
HAHAHAHAHAHAHAHA skrattar jag.