kära vänner

jag tror att det var ett misstag att ta upp den här tråden igen. jag skulle ha gjort det någon annanstans (om än inte helt annorlunda). den här bloggen hör till tiden vid mölndalsån och (senare) tiden då "sebastian" var prins av varenda pissoar väster om korsvägen. det senaste året har jag varken levt vid mölndalsån eller varit speciellt prinsaktig så jag hoppas min brist på inspiration kan ursäktas. jag vet inte vilka det är som fortfarande är inne och läser mina (numera) högst undermåliga texter men ni ska veta att jag känner mig hedrad. särskilt när (vissa av er) ber om mer.

om en vecka har jag lämnat den här staden för en ny. då kanske det händer något nytt. det är högst troligt.

tills dess får ni nöja er med att läsa den nekrolog över "sebastian" som olskrokspoeten a. varanen, aka 29-åringen, lovat skriva som en avslutning på den här tiden (bloggen). jag skriver "lovat" eftersom det inte levererats någon text ännu och eftersom jag inte är säker på när (om) poeten kommer att leverera något överhuvudtaget. om så inte sker får vi nöja oss med den lätta vindpust av besvikelse som så länge varit a.ä.o.

när man stänger en dörr går det sönder ett fönster.

/

"sebastian"

måndag

jag sitter i en lastbil som rasar fram genom natten. i sätet till vänster om mig sitter min far. han kör snabbt som fan och säger att han kan de här vägarna utan och innan. hans hår är långt och vitt och står åt alla håll medan han rattar, gasar och bromsar oss fram genom skogen. jag förstår inte hur vi håller oss kvar på de smala, slingriga vägarna. jag vet inte när han började köra på det här viset heller. det känns ovant.

jag har varit bortrest i ett par dagar. två bruna resväskor står på golvet i det som en gång var mitt pojkrum. jag går klädd i höga stövlar och gröna jackor. jag leder en häst nerför en slänt. jag hittar en katt död på ett höloft.

bygget

klockan är strax efter sju och jag vaknar ännu en gång av att det är röster i min lägenhet. eller rättare sagt: jag vaknar av att någon fiser ljudligt i min lägenhet.

- näföfan janne!
- det var det värsta.
- men inte den sista ni kommer få höra idag gobbar!

det är byggjobbarna. jag vänder mig ett varv och försöker somna om.

- fan janne ser lite sliten ut idag.
- det är för att jag är så jävla baaaaaakis.
- o du som ska sätta kakel! haha

vid det här laget börjar det kännas lite obekvämt alltsammans. jag sätter på p1 på högsta volym så de ska förstå att det är någon hemma innan de säger något som gör att jag måste stanna i sovrummet hela dagen.

ha tålamod

jag vaknar och tittar på klockan. det har blivit sommartid. tältet är borta och allt annat i rummet också. jag verkar ha sovit i en evighet. jag stöder mig mot väggen och tar mig ut i köket, dricker juice ur paketet. det går en frisk våg genom kroppen.

dag 2

vid tretiden inatt blev jag oerhört kissnödig. krampaktigt vred jag mig, fast besluten att inte lämna min vaktpost ifall han bestämde sig för att komma ut. efter ett tag började jag gå fram och tillbaka i serveringsgången. snabbare och snabbare som ett plågat djur. till sist kunde jag inte hålla det inne längre. först kändes det lite underligt men nu har jag nästan helt slutat tänka på det.

37 grader

jag sitter på golvet i serveringsgången med knäna uppdragna mot bröstet. träet är kallt mot min bara rygg och runt mig tornar väggarna upp sig. hur hamnade jag här? från tältet kommer ett stillsamt, närmast rofyllt brummande. någonting vilar därinne.

puppan

jag sitter vid köksbordet och arbetar. plötsligt slutar min telefon att fungera. jag drar rocken utanpå kläderna och skyndar ner på stan, bort mot telefonföretagets lokaler. väl där rycker jag tag i en kvinna och förklarar mitt problem. jag håller fram den svarta displayen mot hennes ansikte och hon tar den i sina händer. hon tittar på mig med tomma ögon och säger "det är inget fel på din telefon". hon ger mig den tillbaks och jag ser att hon har rätt. den lyser igen. "men, men nyss funkade den inte" stammar jag fram. omtumlad ger jag mig ut på gatan igen. ett nummer ringer. dolt. jag svarar men det är ingen där. när jag kommer in genom porten ser jag att dörren till min lägenhet står öppen. jag märker att jag är genomsvettig. av någon anledning har jag sprungit hem. jag har för mycket på mig. jag har nästan alltid det. jag svettas alltid genom kläderna. i hallen möts jag av en man. han är mörkhyad och klädd i en vit overall. asbestsanering står det på hans bröst. på den korta stund jag varit borta har han hunnit bygga ett slags tält i min lägenhet. det är täckt av plast och olika varningsskyltar. "varning asbest" "hälsofara" "obehöriga äga ej tillträde" står det. mannen vänder sig om och grinar mot mig över axeln innan han försvinner in i tältet.

detta var igår vid lunchtid. sedan dess har ingen kommit vare sig in eller ut härifrån.