in it for the money

tillbaks från stockholm. gamla stan luktade piss.

trevligt med handelsresa. jag bar en liten väska och vit skjorta. det finns en köpare på bloggen. eftersom ni inte ens ville ge mig 1700:- för en intervju med maggie reilly kanske jag tillochmed slår till.

då blir det inte för såna pissummor.

skratta bäst som skratt sist. iglar.

the brotherhood of unfulfilled early promise

helgen. jag vet inte var den började eller var den slutade. jo, den slutade på orgia, eller rättare sagt i taxin hem från orgia. nu har den börjat igen. på mitt skrivbord iallafall. medan vardagen flyter på utanför mitt fönster fyller jag rad efter rad med klubbtips och formuleringar som ska få proletariatet där ute att glömma sina sorger och gå på krogen den här helgen också.

när jag tröttnar på att skriva läser jag jay mcinerney eller spelar quadra pop. jag är sjukligt beroende av quadra pop. men jag är medveten om det så det är ofarligt.

nordstan lördag

inne på åhlens står ett monster. blek och fläskig, de intima delarna knapphändigt täckta i billiga syntetmaterial. äcklad vänder jag bort blicken.

det värsta med åhlens "realistiska" provdockor är inte att de är rent estetiskt motbjudande utan det budskap de sänder ut:

"stoppa utvecklingen. vi kan inte bli bättre".

jag önskar våra unga flickor något bättre. jag önskar dem sunda ideal.

mongon

mongot tar tag i mig. lägger sin kraftiga hand runt min överarm och trycker till. han säger ingenting. han bara tittar med tom dum blick. han har en vinfläck på det vita linnet. det är den det handlar om. min vän rycker oskyldigt på axlarna. ingen vet vad mongot vill. jag undrar vad en sån som han ens gör på jazzhuset. vitt linne och muskulösa överarmar. han är allt svanen inte är. jag tar mig loss och vinkar till mig entrévärden. muskelmannen blir from som ett lamm. jag gillar entrévärden. han har börjat skoja med mig i dörren när jag kommer. "jobbig kille" säger jag.

spelningen med den stora sömnen var precis så bra som jag hoppades.

mindy laras spalt i dagens gp är fantastiskt rolig. läs den om du gillar riktigt usel journalistik.

läslust

tackar nej till en runda på stan. tänker att jag ska spendera dagen på soffan med sartres äcklet istället. i 10 minuter letar jag efter sidan jag slutade på sist. det är omöjligt. jag känner inte igen någonting. jag måste ha läst minst hundra sidor i det här eländet utan att ha registrerat ett ord.

jag bestämmer mig för att starta ett förlag. jag ska ge ut omskriven fransk litteratur. hemligheten? stryka alla fikor och promenader och ge ut dem i begriplig pamflettform.

sport

jag har fått många frågor om sport. "sebastian" frågar ni "hur kan du hålla dig i sådan fysisk toppform utan att motionera?" well. det kan jag inte. visserligen äter jag en sund och allsidig kost (uteslutande från basements meny (musslor, hummer och vaktelägg)) men jag hade inte kunnat behålla musklernas spänst utan ett visst mått av fysisk exercis.

idag drog jag till exempel på mig mina gråmelerade träningsbyxor, min oreanga sporthalsduk, benskydd och nyinköpta fotbollsskor. vid planen mötte jag upp de övriga. samtliga musiker eller andra sorters kulturutövare. jag mönstrade dem. skarpa hjärnor - svaga kroppar. få har haft samma tur som jag och dragit högsta vinsten ur båda hattar.

jag kände på bollen, drog iväg ett par skott. min egen förmåga förvånade mig. kanske var det förhastat att satsa på en akademisk karriär.

vi spelar i en kvart eller så innan ännu ett lag dyker upp. unga spänstiga gossar. vi bjuder in dem att delta. de tar för sig. de är ett riktigt lag - med nummer på byxorna och laganda. och de pratar en helt annan svenska än vi. den är mer uppblandad med den man talar i förorten och deras jargong är hårdare. inte en gång nämner de proust.

till min frustration märker jag att de är snabbare, starkare och skickligare än jag. deras kroppar rör sig som pilar skurna ur ebenholts.

själv spottar jag blod. jag orkar inte en meter till. gossarna ropar till varandra. gör hisnande dribblingar. jag flåsar och stirrar ner i gruset. jag är för trött för att minnas varför jag gör det här.

där slutar min sportkarriär ännu en gång. det blir inget korplag i år heller. det enda lag ni kommer se mig i är a-laget i brunnsparken. och inte ens det på ett par år.

avenyn ska vara en schlager

blek och sliten som ett par gamla jeans. inte bakfull men ändå bakfull. hade behövt sova ikväll men ska gå på klubb. kommer att tänka på att det är melodifestival på scandinavium ikväll. en tanke slår mig, den rinner som isvatten genom min hjärna. jag googlar snabbt.

ja det är sant. klubben jag ska gå på är värd för den officiella efterfesten.

jag kommer alltså med största sannolikhet att träffa e-type ikväll.

avenyn. stureplansgruppen. push. plötsligt är jag inte det minsta trött längre.

moonlight shadow

det är sant. de stora ögonblicken i ens liv kommer ofta oanmälda. jag och lilla h hade varit på röda sten och tittat på en meta-dokumentär om konceptuell konst, ätit lunch på sjömagasinet och på vägen hem varit nära att bevittna hur en taxi rammades av en spårvagn på karl johansgatan. kort sagt var våra sinnen fulla av intryck.

vi kom hem. av vana satte jag på min dator för att se om jag fått några intervjusvar. det hade jag inte. jag stängde ner. så fick jag en underlig känsla. jag öppnade mejl-programmet igen.
junk: 1
stod det.

ett mejl hade hamnat i spam-mappen av misstag.

jag stirrade på det.

"hi "sebastian" stod det"

avsändare? Maggie Reilly.

för er som inte minns sjöng hon på mike oldfields Moonlight Shadow för kanske 20 år sedan.

i mars spelar hon på åby-travet och jag ställde mitt journalistiska livs bästa fråga:
In Sweden, race horses have funny names, like "storstadsbusen" (big city bad boy) is this also the case in Scotland?


fylld av livsglädje och optimism ringde jag upp samtliga av göteborgs redaktörer och bjöd ut intervjun till ett mycket rimligt pris. mest intresserade var metro. de sa. "ja det låter ju i och för sig helt vaaaaaansinnigt, men det är nog ingenting för oss."

nu börjar budgivningen här på bloggen istället, hör jag 2000 spänn?

jubileumsinlägget

jag står i baren på debaser. det är första gången jag är här. det sista halvåret jag bodde i malmö slutade jag gå ut. tomrummet fyllde jag med folköl, pizza och ett helt meningslöst fabriksjobb där jag jobbade över så mycket jag kunde. varje gång listan för helgsjobb sattes upp var jag först med att skriva upp mig. en dag sade förmannen till mig att jag redan jobbat över mer än tillåtet. surt cyklade jag hemåt i malmövinden.

jag har hittat slaktar-johan i baren. fernet! ropar jag till honom. vi dricker de första två snabbt. den första är god. den andra får jag kväljningar av. jag känner att jag ligger farligt nära gränsen. jag ger den till martin kongo och går ut i friska luften. malmö är iskallt men det känns bra att vara här. jag dricker tusen fernet. så jävla bra känns det. jag dricker 1000 öl. bara för att det är så gott och trevligt.

jag tappar talförmågan, svamlar, lutar mig mot väggar, grymtar och ryar. slaktar-johan älskar sitt jobb. johan älskar kött och det är det han jobbar med. det tycker jag är fint och eftersträvansvärt.

själv ska jag söka jobb i fernetfabriken.

viskningar och pop

om två timmar reser jag till malmö för att roa mig på mina gamla gator. friisgatan närmare bestämt. en gång såg jag nina persson ta ut pengar där på hörnet. en svartmuskig man i långrock närmade sig henne bakifrån och la handen på hennes arm. jag tänkte att "nu "sebastian", nu har du din chans att rädda cardigans-nina från en knarkar-rånare, glöm att du har egna flickor att tänka på, gå fram och mota bort honom, brotta ner honom kanske, gör vad du vill så har du ditt på ditt torra. sedan tar du nina i dina armar, hon kysser dig tacksamt och ömt och sen flyttar du in dina saker i hennes lägenhet och sedan odlar ni äpplen och whatnot på balkongen och skriver dikter om varandra..".

så tänkte jag. men när jag tog första steget mot dem rasade allt samman. hon kysste honom. det var nathan. det var hennes man. inte en rånare.
jag frös i steget.

så kan man sammanfatta malmö för mig.

fruktlöst.