vamos a la playa

jag trycker mig mot baren. människomassan bildar en kompakt vägg. jag vinkar med min hundralapp. en fet man med fett hår till höger om mig får in en vinkylare och två glas. han slickar sig om sin feta mun. jag trycker mig mot baren. stirrar på bartendern. vägrar släppa honom med blicken. han tittar ner i golvet. jag tycker synd om honom. han är sveriges långsammaste bartender under göteborgs mest hektiska kväll. göteborgs filmfestivals stora invigningsfest.

i bakgrunden spelar lykke li. den här känner ni nog igen säger hon och sedan en låt jag aldrig hört förut. tjejen till vänster om mig vickar på sin feta rumpa. hon trycker sig mot mig. jag undrar vad hon vill. stöter hon på mig? det verkar inte bättre men jag har aldrig förstått mig på sådana närmanden. för mig krävs det att man bokstaverar vad man vill. sånt här höfttryckande äcklar mig bara och hade det inte varit för baren och mina långhalsade vänner där bakom hade jag gått härifrån. istället ger jag henne en ond blick tills hon slutar vicka. hon får in fyra spendrups och en tequila. hon tar flaskorna i ena handen medan hon sveper tequilan med den andra. sedan går hon. med sitt kreditkort kvar i baren. jag känner mig uttråkad och trött på människorna. ibland är det skönt att vara ute själv.

på andra sidan baren står en kort man med elakt utseende. han har kolsvarta ögon som ligger djupt i ansiktet. jag har sett honom på tv och i filmer tror jag men jag kan inte placera honom. jag stirrar på honom ända tills han går sin väg. jag tror att han spelat polis eller buse i någon film. jag tror han är skit.
men jag kommer i alla fall ihåg den elake jäveln.

på det stora golvet har Gael García Bernal börjat spela skivor. vamos a la playa spelar han. göteborgarna och cineasterna blir som galna. de skakar rumpa och dansar i tåg med händerna på varandras axlar. jag känner mig lite dålig som ser ner på dem. tänker att det hela är ganska harmlöst.


jag går mot baren igen. köper två öl till och går mot nästa golv som just nu är helt folktomt eftersom alla vill se den mexikanske flickfavoriten. jag får en knuff i ryggen. någon har bråtton och vill fram. störige jävel tänker jag. en ny knuff. jag vänder mig om för att ge en irriterad blick. jag känner genast igen honom från den svenska poliskommedin kopps. fares fares.

jag orkar inte mer av det här. jag dricker ur. hämtar min jacka. passerar ebbot, dimitrios och bcq martin på vägen ut. göteborgs filmfestival -that´s it for me.

vid aveny nr 1 hittar jag varanen. han är full och har just misslyckats med att hamna i bråk med ett gäng brats som han kallat fula. jag tar med honom till peacock. där dricker vi fernet och pratar osammanhängande med människor från punkt se.s mingelsida.

slår alla festivaler any day.

lösnummer

varanen står på min balkong och röker. vi gör en tidning tillsammans. jag har lovat honom whisky och cigaretter i lön och han gör allt för att tjäna så mycket som möjligt. han är ekonomiskt lagd, varanen.

själv pratar jag i telefon hela dagarna, och ritar på pappersark som jag knycklar ihop och kastar. sedan ringer det igen. det känns väldigt redaktionellt alltsammans. varanen röker på balkongen. jag har gjort ett diplom åt honom. "månadens medarbetare" står det på det. ewa ringer. hej det är ewa säger hon. sen pratar vi om annonsörer en stund. varanen röker och trollar fram små underverk på sin datorskärm. bonjour staffan bengtsson på svensk form. nya grepp. vi utmanar konventionerna här på redaktionen.

häromdagen beklagade jag mig lite för carl på ng om att jag har mycket att göra och är stressad. två timmar ringde det en kille. hej jag pluggar till journalist sa han. nu är han min praktikant. det är trevligt. martin heter han. jag har bett honom om 4500 tecken på ämnet "bögklubb". ser mycket fram emot detta.

vill du också praktisera på allt är omöjligt?

skriv några rader om dig själv och bifoga cv + personligt brev i kommentarsfältet.

somebody called me "sebastian"

lokalen är nästan helt tom. ändå tvingar vakten oss att köa i regnet. det var längesedan jag köade sist. jag hade glömt hur det känns. minuter som försvinner i takt med berusningen. förr köade jag på bra ställen. det här stället är inte bra.

i baren beställer jag två gimlet. en indian sjunger karaoke. jag dricker en fernet också. fler fernet. jag pratar med days-andréas. han skäller på mig.jag förstår inte varför. jag är dryg och stöddig säger andréas. jag blir först upprörd. sedan paranoid. vad menar han? vad gör jag på flame.nu? finns den här karaokesjungande indianen i verkligheten?

jag har ingen lust att stanna och ta reda på det. jag går ut på karl johansgatan. ut i stormen.

jag vaknar av "alla har glömt ur högtalarna".
när baksmällan släpper är det dags för ny fest. ikväll ska huset rivas.

carpe råttan

idag har jag vaknat. druckit två koppar kaffe. lämnat tre artiklar till tryck (i samtliga diskuterar jag techhouse på ett eller annat sätt (och kocketerar med ordet "hippt")). sedan har jag varit bildredaktör i en kvart, textredaktör i en halvtimme och slutligen AD i de 9 minuter som mitt samtal med tryckeriet tog. av dessa hade jag bara panikångest i tre.

på filmfestivalen planerar jag att se filmen som handlar om ELLES gamle redaktör som skaffade sig ett slaganfall vid tidig ålder. undrar om det berodde på stress? undrar om han drömde om ICC-profiler på nätterna.

slaganfall ska iallafall undvikas. efter februari månad är jag så snuskigt rik att jag aldrig mer ska lyfta en penna. det ska jag ha tre estniska modeller som sköter åt mig. och en som håller i bläckhornet.

nu: lunch

ännu en dödslinje

när jag är orolig drömmer jag falldrömmar. när jag hör råttorna komma städar jag. idag städar jag. jag har städat sedan jag kom hem. det är skönt att ha den freudianska förklaringen klar för sig.

hursomhelst. det var inte det här vi skulle tala om. jag har fått många frågor om fredagens fest.

maten var bra. filé med ugnstekt potatis och en inställsam liten sås. köttet var lite för välstekt i mitt tycke men eftersom halva festen hade ropat mord om kocken följt mina direktiv har jag inga invändningar. det röda vinet var också bra. det vita var lite mal placé men inte alls ovälkommet. jag tog även den lilla raringen om halsen och kysste hennes söta mun innan kvällen var över. den enda besvikelsen var egentligen deserten som bestod av en liten chokladtryffel som låg och knuffades på kaffefatet. när det var dags att ge sig på den hade den smält till hälften och lämnat ett osmakligt avtryck på kaffekoppen.

efter middagen drack jag ytterligare ett par öl som stod på mitt bord. samtalade lite med sthlms-folket och kom med ytterst vältaliga och insiktsfulla synpunkter om hur tidningen skulle kunna förbättras. främst gick de ut på att jag skulle få fler sidor. crb lovade mig 13 i nästa nummer. ser fram emot detta.

därpå kom jag ihåg att jag hade en kortlekstjock bunt drinkbiljetter i kavajfickan och styrde stegen mot baren efter att ha sköljt bort den sista tryffelsmaken med något mousserande som stod framför mig. väl i baren insåg jag att jag inte kunde få fram bunten på egen hand utan fick ropa på lilla h och be henne hjälpa mig. tillsammans tömde vi min kavajficka på telefon, kortetui, taxikvitton och annat jag samlat på mig under kvällen för att till sist hitta biljetterna. jag bytte in alla i ett svep och kvällen nådde nya höjder.

när klockan slog 1 var det fyra timmar kvar av festen men med tanke på att det var en firmafest såg jag det som säkrast att följa lilla h till taxistoppet och acceptera att kvällen ibland är slut innan modet är det.

där har ni det mina vänner.

en stad kvar. vi ses i sthlm.

jag är en idiot och jag ska sluta vara så otrevlig och dum i huvudet förlåt mig

knappt har man hämtat sig från en bakfylla innan det är dags för nästa. skulle bara ta en öl på uppåt framåt och se florence valentine och sedan gå hem vid 12. istället blev jag cp-full på ett sätt som jag då tyckte var ganska elegant men som i själva verket var allt annat.

den här dagen har varit ganska nattsvart och präglad av kemisk obalans. mat känns inte riktigt som något att tänka på och arbete känns ovanligt ofruktsamt.

det ända roliga idag var att jag inte ens orkade hitta på en ursäkt till varför jag kom en timme sent utan erkände allt med en tung spritdoftande utandning. några timmar senare försökte jag få det till migrän. idioti vore troligare.

imorgon är däremot tanken att jag ska dra mig upp tidigt. prata lite i närradion, gå hem och sova en timme, dra på mig nyårskostymen och bege mig till trädgår´n där jag ska stå i dörren och välkomna gäster på NG-festen.

och jag ska bara dricka en liten välkomstdrink och vid 12 ska jag se sena rapport hemma i soffan.

utanför hotellets fönster är det grått. bara grått. och amiralsgatan såklart. bilarna kör förbi nere på gatan. de passerar min gamla tobakskiosk, min gamla skomakare och min gamla gymnasiekärlek. jag sitter innanför rutorna. i värmen. jag äter två sorters bröd. jag dricker tre sorters juice och försöker få mina smaklökar att fungera. förkylning och gårdagens fernetritual gör det svårt.

jag har aldrig varit mycket för hotellfrukostar. slagthuset i malmö var däremot bra. enligt min redaktör var det fyra tusen biljetter i omlopp. fyra tusen kostade också min kostym som jag på ett år blivit för fet för att använda. men det hör inte hit.

hela lördagen gick åt till att bila ner från gbg och sedan sätta upp rummet där housewives skulle spela skivor. medan de övriga tre klättrade på stegar och fäste linor i taket fantiserade jag om hur mitt huvud skulle falla mot golvet som en vattenmelon om jag försökte mig på samma sak.

jag åt syltkakor och väntade. sen åt jag en pizza på piccolo mondo och fick en déja vu när kyparen bad om 36 kronor för en coca cola. samma sak hände sist jag var där men det var sami det hände och då gällde det en fanta. typiskt malmö. så fort det kommer en duk på bordet tror de att de är nw york.

festen. ja den var bra. inte lika bra som 2004 kanske men bra. och det är nog jag som har blivit tråkigare om jag måste välja.

hursomhels. alltid lika skönt när man lägger värnhemstorget i ryggen igen och rattar upp på e6 i riktning norrut.

jag ska spela in en låt. "vi drar från malmö" ska den heta och timbuktu ska inte vara med.

slemlösning

min hjärna är fylld av något mycket trögflytande. min vänsterarm är bättre men den oroar mig fortfarande. kroppen är tung och trött. därför försöker jag spendera så mycket av min tid i badet som möjligt.

men verkligheten sätter som vanligt hinder i min väg. idag har jag exempelvis suttit ett par timmar med oscar på le pain francais. le pain är ett idiotiskt fik. ändå går jag dit ganska ofta. varje gång jag går därifrån är jag arg och frustrerad. vad är så dåligt med le pain francaise undrar ni?

jag ska berätta.

först och främst får du stå i kö för att beställa. (detta är lika irriterande för de som sitter som för de som köar). när du väl fått beställa måste du ställa dig i en ny kö för att vänta på ditt kaffe. mannen som ger dig kaffet låtsas bara förstå engelska (detta ska kännas kosmopolitiskt). när du fått ditt kaffe står du kvar och väntar på din quiche lorain. den kommer inte. när du frågar den låtsat engelsktalande mannen var den är säger han med ett självklart tonfall att den kommer till bordet.

dina beställningar levereras alltså till helt separata adresser.

sedan måste du gå med din överfulla kaffekopp förbi den genom lokalen slingrande kön tillbaks till ditt bord (längst in i lokalen). eftersom att alla övriga gäster är antagligen småbarnsföräldrar eller småstadsbor är du lycklig om du inte fått hela koppen utspilld innan du är framme.

hursomhelst. jag är inte så förtjust i le pain francaise men jag lovar att jag kommer gå dit igen.

nu är jag hemma och har just avslutat ett telefonsamtal med den gode kristian anttila som till min förtjusning meddelade att han snart släpper en ny skiva. hans akustiska spelning på scandic hotel var det bästa jag hört av honom.

nu ska jag försöka lägga arbetet åt sidan och istället ta med mig en apelsin i badet. äta ett par alvedon. stryka skjortan. putsa skorna och förbereda mig för morgondagens resa till malmö och slagthuset där jag ska äta en förhoppningsvis mycket trevlig middag med resten av sveriges absoluta kulturelit.

kommer lindqvist vara där?

den som lever får se.

varats olidliga lätthet

jag har fått en hel del frågor om mitt nyårsfirande. det glädjer mig att så många är intresserade. därför följer här ett enkelt recept på rödvinskokta päron med fromage frais och mynta:

4 dl rödvin
3,5 dl socker

saften av 3 apelsiner

4 fullmogna päron, stora och fasta (precis som ni vet att jag tycker om dem).

150 g naturell fromage frais

2 msk finhackad mynta samt 4 små kvistar till garnering

"så oerhört sofistikerat" tänker ni nu. jag skulle kunna ge er rätt. jag gör det i viss mån.

men sanningen att säga var det ett av 2007 års stora misslyckanden. päronen blev snabbt klara och jag kan inte direkt kritisera dem för något. vinet (som tillsammans med sockret skulle reduceras till en trögflytande sirap) måste jag däremot säga var en stor besvikelse. trots att jag använde en ganska bra shiraz (för att koka sirap på) vägrade det göra som jag ville. jag tvingades helt enkelt koka det alldeles för länge och i omgångar. när druvsaften väl började bli ordentligt trögflytande var mitt sällskap redan genom huvudrätten och jag tvingades servera ett extra glas champagne under väntan.

jag bad min petite amie forma ägg av fromage frais medan jag själv tog mig an sirapen. över päronen och osten skapade jag så ett intrikat nätmönster av californisk druvsaft och vitt socker.

när jag senare satte silverskeden till rätten möttes jag av en obehaglig överraskning. under den tid det tog mig att föra desertskålarna från arbetsytan i köket till middagsbordet hann sirapen uppenbarligen stelna. det jag var på väg att föra till munnen liknade ingenting annat än ett förkolnat armeringsjärn från ett utbränt miljonprojektshus.

och det smakade likadant.

självklart har jag inte låtsats om det här förrän nu. mina gäster åt naturligtvis allt vad jag lagt till dem och kunde inte berömma mig nog för mina kulinariska talanger.

vad har vi då lärt oss av det här?

1. låt vinet koka precis så länge som det krävs för att päronen ska mjukna. det stelnar medan det svalnar.

2. det spelar ingen roll så länge du är rik och berömd.