jag och gudrun schyman

jag befinner mig på den värsta platsen i göteborg. nordstan. människor rusar runt mig. telefoniföretagens hyenor hugger mig i hasorna. jag viftar bort dem. jag tänker inte låta mig korsfästas i deras telefonkatalog.


det är hanna som har dragit mig med hit.

-vi måste titta på nks julskyltning, sade hon och tittade på mig med de där stora rådjursögonen.

nu drar jag henne i armen. försöker ta oss ut härifrån. köphetsen är mer än jag klarar av. vi måste ut. hanna kämpar för att få med mig in i affärer där de säljer små tjejsaker.

tittatittatitta så fin säger hon och drar i mig.

jag håller på att tappa kontrollen. med mina sista krafter tar jag henne i handleden och drar henne bort från skyltfönstret. inte så hårt men tillräckligt för att jag ska känna en ond blick i nacken.

medveten om hur situationen kan ha sett ut snurrar jag runt och möter blicken.

GUDRUN. i nordstan. hon säger ingenting men hennes blick säger allt. manssvin.

jag står som paralyserad mitt bland telefonförsäljarna. de kan lukta sig till min svaghet och hugger in på bytet. trycker på mig mobilabonnemang och headsets och det enda jag kan tänka är.

tatatatata

ni gör stor popmusik

jag och liza står utanför henriksberg. i dörren står göteborgs strängaste vakt. innanför spelar den stora sömnen. vakten hänvisar till brandföreskrifter när han inte vill släppa in oss.

- det är fullt. jag får inte släppa in någon under några omständigheter.

när jag säger att jag kommer från tidNinGen går det bra. då föreligger det ingen brandrisk. fast liza får inte komma in ändå. inte ens när sångaren i dss kommer ut för att hämta in henne. brandrisken överskuggar det mesta. jag känner mig skamsen när jag lämnar liza ute i blåsten och kylan men det är viktigt för mig att jag får se ett så gott som helt okänt stockholmsband som jag hört tre låtar av på myspace.

när jag kommer in är det bara halvfullt i lokalen. vakten måste ha trott att vi hade molotovs innanför västen.

hursomhelst har dss redan spelat. det är synd. de är ett väldigt bra band. jag lyssnade just på de nya låtarna på deras hemsida och kände att jag borde upplysa mina uppskattningsvis 3 läsare om detta. mmd med den stora sömnen är bäst just nu. det bor en håkan i varje stockholmare!

googla "den stora sömnen myspace"

utanför

på bordet framför mig ligger pennan och blocket. jag lyfter luren och slår numret. signalerna går fram. plötsligt har jag ingen aning om vad jag håller på med. varför sitter jag här och ringer? vad är det egentligen jag vill? inte bara med det här samtalet utan överhuvudtaget. en lång rad meningslösa samtal där jag är låtsat eller i bästa fall äkta intresserad av vad som sägs. en röst i andra änden

-kustbevakningen.

jag är helt nollställd. hur hamnade jag här egentligen? hur tar jag mig ur det här?

Hallå där Kustbevakningen! säger jag.

undanflykter

jag har just avslutat läsningen av stieg larssons män som hatar kvinnor. det är på grund av den som jag inte skrivit här på länge. inte för att den varit så bra att jag inte kunnat slita mig utan för att boken haft allvarliga konsekvenser för mitt eget skrivande. jag har börjat tänka på stieg larssonspråk.

när jag sätter mig vid min dator tänker jag:

""sebastian" slog sig ned vid köksbordet som också fungerade som arbetsbord, tryckte på on-knappen till sin hewlet packard laptop med 512 mb arbetsminne och loggade in med användarnamnet "snake"".

när jag går till butiken tänker jag:
""sebastian" såg att det lyste i fönstret hos h. han visste också att om han ringde på skulle hon inte öppna. hon var fortfarande förargad på honom efter deras stormiga utflykt till saltholmen. med all rätt."

nu är äntligen boken slut och imorgon kommer jag gå på en lång camusdiet för att hitta tillbaks till någon slags rimlig standard igen.


till dess väntar vi spänt på filmatiserigen av stieg larssontrilogin. som ni vet spelar Michael Nyqvist rollen som den djärve journalisten michael "kalle" blomkvist. gudbevars.

http://www.stieglarsson.se/ är kanske världens roligaste hemsida.

På klubb brukar vi allvar

Jag sitter i ett hörn i baren. Precis under högtalarna. En ung man i blonderad weekdaysfrisyr rusar upp på dansgolvet framför mig och börjar dansa till Guns N´Roses Paradise City. Jag tar min öl från bordet för att den inte ska slås omkull. Jag tittar på den hoppande frisyren på dansgolvet och väntar på att låten ska ta slut. Nu är de fler som dansar. De ser ut att vara starka och friska människor. Ändå dansar de till Guns N´ Roses. Jag tittar på klockan. En halv sekunds tystnad. Nästa låt: Summer of 69. I DJ-båset står den nya generationen ironiker.

När jag går till min läkare kan jag vara säker på att få ett seriöst bemötande. Min läkare skämtar aldrig. Han har inte en låda med speciella piller som han skriver ut när han vill göra sig lustig. Han har en yrkesstolthet som han delar med piloter, skattejurister och ubåtskaptener. Människor som tar sitt yrke på största allvar.

Du beställer inte tacos på restaurang. På restaurang äter du pilgrimsmusslor och annat gott från hav och land. Tacos äter du hemma och med lampan släkt. På samma sätt kan du lyssna på 90-talshits och schlagers hemma, hopkurad under en filt av nostalgi.

Ta istället på dig din allvarligaste uppsyn i helgen och dansa till DJ Kaos på Cabin Deck, Puzzle på Storan och Miss Alabama på Respekt.