Jag sitter i ett hörn i baren. Precis under högtalarna. En ung man i blonderad weekdaysfrisyr rusar upp på dansgolvet framför mig och börjar dansa till Guns N´Roses Paradise City. Jag tar min öl från bordet för att den inte ska slås omkull. Jag tittar på den hoppande frisyren på dansgolvet och väntar på att låten ska ta slut. Nu är de fler som dansar. De ser ut att vara starka och friska människor. Ändå dansar de till Guns N´ Roses. Jag tittar på klockan. En halv sekunds tystnad. Nästa låt: Summer of 69. I DJ-båset står den nya generationen ironiker.
När jag går till min läkare kan jag vara säker på att få ett seriöst bemötande. Min läkare skämtar aldrig. Han har inte en låda med speciella piller som han skriver ut när han vill göra sig lustig. Han har en yrkesstolthet som han delar med piloter, skattejurister och ubåtskaptener. Människor som tar sitt yrke på största allvar.
Du beställer inte tacos på restaurang. På restaurang äter du pilgrimsmusslor och annat gott från hav och land. Tacos äter du hemma och med lampan släkt. På samma sätt kan du lyssna på 90-talshits och schlagers hemma, hopkurad under en filt av nostalgi.
Ta istället på dig din allvarligaste uppsyn i helgen och dansa till DJ Kaos på Cabin Deck, Puzzle på Storan och Miss Alabama på Respekt.
3 comments:
En gång såg jag en samling djur som rytmiskt rörde sig i vad som var meningen att uppfattas som takten till åttiotalssyntig pudelmusik. Kreaturen sjöng om att hoppa. Där satt jag, tålmodigt, och väntade på språnget som uppenbarligen skulle ta dom vidare här i världen. Det stora skuttet, la grande slung, som skulle lösa alla deras problem. Pudelpojken bakom det osynliga mikrofonstativet manade på den stora massan. "Det är bara att hoppa", sades det. Jag log något skevt medan jag insöp intrycken och tyckte att allt helt plötsligt var väldigt enkelt. Det var bara att hoppa. Sedan kom verkligheten försiktigt smygandes bakom min rygg. Likt en gammal butler från en brittisk film ingen kommer ihåg, hörde jag dess hesa "huh-humm" och kände en smeksam knackning på min av hopp-hetsandet ryckande axel. Allt visade sig vara en bluff. Jag kunde hoppa tills solen gick upp men inte fan hjälpte det. Folkhopen hade blivit lurad, och så även jag. Besviken vandrade jag hemåt i vintermörkret, fast övertygad om att aldrig komma på något så dumt igen. Jag och verkligheten kramade varandras händer. Jag kände mig trygg och förstörd på samma gång.
more, more bussy...
tack. mucho gusto/
s
Post a Comment