skip to main |
skip to sidebar
jag kör lånad jeep genom båstad. kromade detaljer, glänsande fälgar, säten som på en biosalong. ur högtalarna kommer den senaste polska technon (CDR-skiva lånad av min svåger). det är en vacker dag. solen har just brutit genom molnen.
jag kommer ur staden och ut på italienska vägen. utsikten är fantastisk. laholmsbukten breder ut sig som benen på hundratals tonårskärlekar. jag tar vänster för att köra vägen över golfbanan. en stilig medelålders man klädd i vitt och rosa hejar glatt när jag stannar och släpper honom över vägen med sin golfbag (Kinbag Exklusiv). jag gör en käck honör och blinkar pojkaktigt. sen lägger jag i växeln på nytt för att köra vidare. då är den plötsligt där. framför mig som en vit val. stor och klumpig. helt i plast.
husbilen.
40-talisterna. uppvuxna under krigsår och ransoneringstid. nu tar de sin hämnd. i 40 kilometer i timmen och mitt i vägen krypkör vi över det skånska landskapet. jag tummar nervöst ratten. mitt humör är förbytt. solen är åter i moln och jag vill inget hellre än att preja den här dumma massan av vägen.
svåra år javisst. äppelknyckarbyxor och keps på sned. för att väga upp bitterheten och livsledan har de nu tagit sig rätten att framföra det största och trögaste fordonet människan skapat. husbilen.
jag försöker köra om. det går inte. varje gång jag börjar ta mig ut i vägbanan gör föraren likadant. jag kan ana hans rutiga skjorta och klordoftande andedräkt. jag kan ana hans hånfulla leende innanför de pappartade läpparna. efter tre försök ger jag upp. det är omöjligt. livslusten går ur mig. allt är omöjligt.
vid nästa korsning blinkar de vänster. jag blinkar höger. trots att det är helt fel riktning.
på tåget sitter en ung man och läser. mitt i den feta kexchokladsätande massan sticker han ut. ljusa lockar, fin hy. känsliga händer bläddrar sidorna. intelligenta ögon rör sig över raderna. det kunde varit jag. eller en yngre version av mig. jag rörs av hur han håller den tjocka boken. en litterär skatt, det är jag övertygad om. när han slutligen slår ihop boken och lägger den på kupébordet anstränger jag mig för att se vilken av mästarna det är han spenderat sin resa tillsammans med. är det proust? är det kanske tranströmer?
nej. det är harry potter. han läser en barnbok.
för två och en halv timme sedan gick jag in i en biosalong. den var full av barn. sedan såg vi tecknad film ihop. the simpsons. det var en barnfilm. en gång var the simpsons smart och roligt. det är det inte längre. jag skruvar på mig, barnen skrattar. homer simpson gör sig illa. han ramlar ner för berg, blir arg och stryper sonen bart. det är förutsägbart och krystat. plötsligt är det slut. jag sätter på mig skorna. jag trodde det var de som luktade illa i salongen men det var det inte. mina skor är vita och helt luktfria. filmen stinker däremot. för att använda ett lånat uttryck.
jag ser en ung kvinna. helt vanlig. som du eller jag. hon ser ut att veta var hon står. men något är fel. hon står alldeles för stadigt. på fötterna har hon foppatofflor. en sko som marknadsförs enligt följande
"Sulan är helt halksäker och materialet stötdämpande och mycket lätt vilket gör skon bekväm att bära. Materialet är även mycket enkelt att rengöra och har en yta som är antibakteriell och luktavstötande".
det är alltså en barnsko. men hon är inte ensam om att använda dem. ingen säger något. ingen går fram och sliter dem av henne. hon går gatan fram, obespottad och med lätta plastburna steg.
2007 blir året då vi går i barndom. 2008 kommer vi ha raserat allt som någon gång var värt att bygga upp. litteraturen, filmen och tofflan.
DN ger för övrigt the simpsons en 5a i betyg (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=674449). imorgon börjar hyllningskören.
under en kort period tränade jag jijutsu. det var i en idrottshall i ett litet samhälle. det fanns gröna mattor som vi elever släpade ut innan träningarna. det fanns omklädningsrum där jag brukade duscha efteråt. tränaren var lång och bredaxlad och ropade med stark röst. vi fick öva oss på att ta oss ur strypgrepp.
det var omöjligt. jag slutade redan efter ett par veckor.
hästar är stora konstiga djur. jag har varit ute och gått och tittat på dem med röda, trasiga ögon. jag vet inte vad det här var bra för egentligen. meningslösheten. den som jag ibland kallar för råttan. den är så jävla meningslös.
en bra sak egentligen. men något i mig förstör bra saker. ord man ångrar samtidigt som man säger dom men samtidigt måste man säga dom. för annars gnager de på en som feta råttor i ryggmärgen. håller mig på plats med bara näsan över mölndalsåns svarta vatten. och när någon är snäll och kastar en boj ger jag mej bara ut djupare.
för råttor kan inte simma.
här kryllar de in på nytt. svarta och bruna. och den stora är mitt bland dem. väsandet kommer upp ur hans feta strupe och jag hatar honom.
så här dagarna efter tennisen är det tid för eftertanke. misshandelsstatistik ställs brevid inbrottsstatistik ställs brevid måns zelmerlöv på skansenbadet. vi borde summera, försöka reda ut vad vi gjorde fel. vad vi kunde göra bättre nästa år. men istället blickar jag framåt mot, trodde jag, tullakrokfestivalen.
efter ett par somrars frånvaro har jag sett fram emot att återse alla de platser, evenemang och människor (läs gulstad, digiloo och lasse holm) som utgjorde fundamentet för mina tonårsår. främst bland dessa stod tullakrokfestivalen.
ölfyllorna, de tafatta försöken, de mindre tafatta försöken, spya i håret, spya i hjärtat. det var där det började och ingenting har egentligen förändrats.
men i år är festivalen inställd. ungdomarna är inte intresserade av öl och hångel längre. ungdomar lyssnar på mychemicalromance och har spray i håret. men de sitter inne på kvällarna och tittar på tv-serien lost. jag vet inte om det är sämre nödvändigtvis. men jag kommer fara ut till hembygdsparken i ängelholm på lördag kväll när sista bandet skulle spelat och lägga en krans. en krans för tullakrok och för ungdomen.
nej det kommer jag verkligen inte göra. fy.
solen går ner över tennisveckan. råttorna lämnar staden. eller byn för mer är det ju verkligen inte. även om jag försov mig och missade finalen idag var det en fin vecka. de är fina turisterna. de har lämnat harrys och hotell stat för vår skull. hej baberibaboxen får stå kvar i ikeahyllan en vecka. de kommer och sjunger med oss istället, skålar med oss. vi är bröder för en vecka. på dagarna har vi hyllat hjältarna på center courten och på nätterna har vi hyllat livet, kärleken, sången.
imorgon kommer köpmansgaten ligga öde och avgnagen. harrys tänder sin gröna skylt på nytt och åbron forsar åter i glasen. redo att släcka hundrausentals törstande.
morden i midsummer utgår på grund av någon slags friidrottstävling. just som jag bestämt mig för att stanna hemma och inte närvara vid rix fm-festivalen på stranden dessutom. jag är besviken på riktigt. nu vet jag inte vad jag ska göra de närmaste timmarna fram till sänggång.
mitt liv utgår den här sommaren och ersätts av friidrott.
båstad. centrecourten, köpmansgatan. skansenbadet. sand och kalksten.
göteborg. åskkupolen, läppstiftet, götaplatsen. hugget ur granit.
jag sitter i lånad soffa i lånad lägenhet. jag är i göteborg men fortfarande på gott avstånd från mölndalsån och det lockande skenet från skinngruppens neonljus i det blänkande vattnet.
nästa vecka börjar tennisen. då ska jag vara tillbaks i båstad igen, om inte annat så för att försöka förstå varför de vallfärdar dit. råttor med lockiga hårsvall och henri lloyd över kraftiga skuldror.
på dagarna talar jag om blommor och träd i telefon. det är nog det trevligaste jobbet jag haft. när jag inte diskuterar Pratians rika blomning rekommenderar jag den smörslungade sparrisen. försöker härma borgardamernas lätt uttråkade tonfall. det går bra. jag är bra på att anpassa mig. en dam frågar mig om vykort av en dansk konstnär, jag säger att det finns affischer att köpa. damen svarar "affischer går inte att sända med post."
de är fina östermalmsdamerna. det tycker jag verkligen. det var de som byggde det här landet. de högg det ur granit.
allt är omöjligt tar en kort och ofrivillig paus.
av olika skäl kan (får) jag inte skriva här förrän om ett par dagar.
under tiden fyller vi våra lungor och skrivbordslådor med ingenting.
