40-talisterna

jag kör lånad jeep genom båstad. kromade detaljer, glänsande fälgar, säten som på en biosalong. ur högtalarna kommer den senaste polska technon (CDR-skiva lånad av min svåger). det är en vacker dag. solen har just brutit genom molnen.

jag kommer ur staden och ut på italienska vägen. utsikten är fantastisk. laholmsbukten breder ut sig som benen på hundratals tonårskärlekar. jag tar vänster för att köra vägen över golfbanan. en stilig medelålders man klädd i vitt och rosa hejar glatt när jag stannar och släpper honom över vägen med sin golfbag (Kinbag Exklusiv). jag gör en käck honör och blinkar pojkaktigt. sen lägger jag i växeln på nytt för att köra vidare. då är den plötsligt där. framför mig som en vit val. stor och klumpig. helt i plast.

husbilen.

40-talisterna. uppvuxna under krigsår och ransoneringstid. nu tar de sin hämnd. i 40 kilometer i timmen och mitt i vägen krypkör vi över det skånska landskapet. jag tummar nervöst ratten. mitt humör är förbytt. solen är åter i moln och jag vill inget hellre än att preja den här dumma massan av vägen.

svåra år javisst. äppelknyckarbyxor och keps på sned. för att väga upp bitterheten och livsledan har de nu tagit sig rätten att framföra det största och trögaste fordonet människan skapat. husbilen.

jag försöker köra om. det går inte. varje gång jag börjar ta mig ut i vägbanan gör föraren likadant. jag kan ana hans rutiga skjorta och klordoftande andedräkt. jag kan ana hans hånfulla leende innanför de pappartade läpparna. efter tre försök ger jag upp. det är omöjligt. livslusten går ur mig. allt är omöjligt.

vid nästa korsning blinkar de vänster. jag blinkar höger. trots att det är helt fel riktning.