sunday funday

jag sitter försjunken i tv-soffan. jag har just sett det första avsnittet av "sex med viktor" (som var helt meningslöst). så dyker han upp. stephen fry. efter åratal av samma rolltolkning (engelsk betjänt, engelsk överklasshomosexuell, engelsk engelsman) har han fått producera ett navelskådande tv-program om manodepressivitet.

det är bland det obehagligaste som gått på svt på länge. inte för att det är ett allvarligt ämne som de flesta har någon form av otrevlig relation till och inte för att stephen fry verkar tycka att manodepressivitet är tufft. utan för att programmet utspelar sig i en bildskön engelsk landsortsmiljö.

efter en heldag med söndagsångest och mörka tankar är ett självbiografiskt "tillbaka till aidensfield" det sista jag vill se.

de engelska hederna, vågorna som slår mot klippor i södra wales och flickor som heter laura är mer än jag klarar av.

jag lägger mig på sängen med en kudde över ansiktet. stephen frys bubblande stämma tar sig genom gåsdunet. den går inte att stänga ute. det är omöjligt. allt är omöjligt.

måndagen kommer som en befrielse.