ett stenkast från ån

jag sitter vid ett skrivbord i ett rum med igensatta fönster. genom ett litet hål i frigoliten letar sig en ljusstråle igenom. det är den enda påminnelsen om att det finns ett liv utanför. det och min telefon. då och då ringer det människor och gör mitt liv surt (surare) för mig. jag hatar människor nästan mer än jag hatar livet.