när jag kliver av spårvagnen är luften kall och frisk. mina lungor fylls av nytt liv. en blond flicka ler mot mig. solen skiner över chalmers glashus.
jag korsar spåren med lätta steg och tar trapporna i ett språng. jag känner hur mina lårmuskler spänns i slacksen, redo att explodera av nyfunnen kraft och livskraft.
jag tänker på vad mitt nästa drag ska bli. jag har världen i min hand och allt det andra under min gummiklädda häl.
så står han plötsligt där. en stor oformlig klump nedstoppad i ett par för tighta blåjeans. under pottfrisyren markerar ett par färglösa påsar platsen där ögonen skulle ha suttit om det inte vore för de senaste 15 årens drakar och demoner-spelande i en radhuskällare tillsammans med bordet, skåpet, stolen. han rör sig inte ur fläcken. han har en skylt, stor som ett a4-ark, bunden om halsen. på den står en enda symbol: 0. nolla.
våra ögon möts. han verkar på något sätt ty sig till mig. han vill kanske att jag ska ta med honom hem och göra allt bra igen. men det kan jag inte. jag ser honom allvarligt i ögonen och skakar på huvudet. jag har inte plats för en till. den här är förlorad.
-nu måste du rädda dig själv, mimar jag till honom med överdrivna munrörelser.
sen skyndar jag vidare. bort från chalmers tekniska högskola. hem för några av de vidrigaste människorna i hela göteborg: chalmeristerna.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Älskar mimandet. En trasig Patrick Bateman.
/Patrik
Ah, för ett ögonblick trodde jag att du gick in där, var där, bakom glaset. Ett tag befarade jag att det var dina domäner, att du bodde där, du med. Puh ... så var det väl inte?
nej så är det inte. chalmerstrapporna måste tas ändå och hur obehagligt det än är.
och tack patrik
Post a Comment