den struttade fram på vasagatan utan stjärt. ingen balans. ingen riktning.i måndags samlades en stor flock svarta fåglar över ullevi. som ett svart moln över IFK-klacken på andra sidan planen. det var illavarslande, på ett sätt som bara svarta fåglar kan vara. jag skakade så jag spillde folköl över mina byxor. jag skyllde på kölden.
veckan innan såg jag en mås svälja en hel svål från en flintastek. svålen var minst trettio centimeter lång och tjock som en barnarm. måsen kastade huvudet bakåt och svalde den som en shot turkisk peppar. sen flög den vidare högt över slottsskogen som om ingenting hänt.
en gång såg jag en höna svälja en mus på exakt samma sätt. musen hade irrat sig in i hönsburen. jag och min syster stod utanför och såg på. hönan rusade fram, grep musen över ryggen, tvekade inte en sekund innan den svalde den levande.
min syster äter fortfarande inte ägg.
det som gör fåglar verkligt äcklande, snarare än smittorna de sprider, är deras glupskhet. de sätter i sig vad som helst och utan att tänka. sen rusar de vidare. framåtframåtframåt. jag vet inte vad de är ute efter. vad de hoppas på.
råttor är annorlunda. de är ett tillstånd.
No comments:
Post a Comment