läsfrämjandet

avenyn. jag sitter på ett fik. inte särskilt bra eller trevligt men det är här de rör sig. jag rör om i min capuccino och använder samma sked för att skrapa av en bit glasyr från masarinen. den stelnade äggvitan och sockret smälter snabbt mot min gom.

framför mig har jag en tjock bok som jag låtsas läsa. runt mig utspelas den vanliga scenen; små cafékatter smyger omkring, läser cosmopolitan, dricker kaffe latte till kakan som de envisas med att kalla kärleksmums.

över boken känner jag blicken. varm och välbekant som doften i strandhuset när man kommer in i det för första gången på länge. jag låtsas inte om den utan bläddrar lite förstrött innan jag tittar upp: tvillingar.

innan jag återvänder till prosan hinner jag registrera: blonda lockar, lagom kurvor, slanka ben.

-vad läser du?

frågan kommer en halvminut senare. jag tittar upp på de båda flickorna och ler mitt speciella leende. det är allt utom pojkaktigt.

tre timmar senare står de i min hall. åter klädda och skenbart respektabla.

-då ska väl vi gå då..., får den ena till slut fram.

jag har ett lakan om mina höfter. mina läppar är svullna och mitt hår på ända.

- vänta, jag har nåt åt er, säger jag och går till biblioteket för att hämta två exemplar.

stieg larsson - män som hatar kvinnor. sveriges mest lästa bok.

redovisningsplikt

läs gärna det här inlägget med släpig stockholmsdialekt i ditt huvud (annars är det skitdåligt)


de senaste veckorna har jag låtit mina helger börja alldeles för tidigt.

som varanen skrev var vi på uppåt framåt och på kasinot i onsdags. hans historia därifrån är mycket bättre än vad min är just nu. jag ska dock försöka foga samman minnesfragmenten till en liten text snart. inte här och inte nu tyvärr. just nu är jag på tok för upptagen med att spilla chokladtårta över mitt vita skjortbröst.

torsdagen bjöd på tidningsfest och svanen. innan dess drack jag av oklara skäl två bloody mary på skål. en bloody mary är tillräckligt i alla sammanhang. två bloody mary är lasagne.

på jazzhuset rasade martin-poängen in i ett hysteriskt tempo. innan jag tog h innanför rocken och smet ut bakvägen gjorde jag high 5 med en blonderad ung man som någon sagt spelar i något slags synth-rapband och som dansade till paradise city balanserades på en stol i lilla baren. under taxiresan skamsköljde jag å hans vägnar.

igår hade jag enligt spridda källor blivit "sprit-svullen" i ansiktet så spenderade kvällen under en filt med ett glas shiraz placerat på bordet framför mig. det var inga problem att låta det stå odrucket så ikväll ses vi på avenyn igen.

KRAFT, Storan

håll tillgodo.

mycket roligt av varanen. http://varanen.blogg.se

black moon party och david shrigley

jag och martin går omkring på konsthallen. bra konst. mycket uppfriskande. jag känner mig lite full sedan igår. martin är blek. jag går in i något. förstår inte vad. alla tittar på mig. jag har trampat på konsten. en installation av små blå bollar har lämnat sin uttänkta form och spridit ut sig i lokalen. som bara bollar kan. några killar skrattar. jag börjar samla ihop bollarna. sen orkar jag inte gå framåtböjd längre. interaktiv konst, tänker jag och lämnar rummet.

i malmö blåser det alltid. inte lika kallt den här gången. ute på friisgatan ylar en hund och ett billarm ljuder.

jag kan inte sova. läser ut daniel kellermans bok. mycket bra bok, räddade min natt. tack för den daniel kellerman.

recension kommer. eller så var detta en recension.



ikväll ses vi på kasino cosmopol och på klubb vernisage

om inte jag ser dig först

"betala" jag tvekar en sekund. sen klickar jag. min telefon vibrerar och ett meddelande om mejl dyker upp på skärmen. jag stirrar på det. "tack för din bokning".

tre timmar senare är jag på väg mot den förbjudna staden. dödens stad.

malmö.



ikväll ses vi på friisgatan.

processen

ljunggrens är tydligen det äldsta fiket i göteborg. det gör det inte bättre. trots att det ligger på avenyn.

efter en timme i rätten är jag trött och desillusionerad. jag vet inte vad jag väntade mig av rättsystemet. dramaturgi kanske, närvaro, känslor. hursomhelst infann det sig inte.

två pojkar flankerade av advokat respektive åklagare får svara på ledande frågor under en trist torsdagseftermiddag. den ene hade visst överfallit den andre på en festival förra året. ingen minns särskilt mycket av kvällen. det är mest av allt nedslående och inte alls bra för min huvudvärk. jag sitter på en stol i ljust trä med någon slags turkos sittdyna.

den ene pojken döms att betala ett par tusen. ungefär lika mycket som man får ge för en flaska tattinger på pepes bodega i båstad. sedan har rättvisa skipats. inget mer med det. inga stora gester. bara en ung man som har förstört sina chanser att få ett förstahands-kontrakt i innerstan egentligen.

jag går ut i den kalla oktoberluften. följer södra vägen mot berzeliigatan. svänger höger upp på avenyn. beställer in en räkbaguette och en kopp kaffe. när jag ätit finns inget kvar på tallriken.

det är helt tomt.

ikväll ses vi på jazzhuset, klubb svanen

http://www.actionaid.se

jag vaknar framför tvn. reklamfilm för actionaid. de förmedlar afrikanska fadderbarn. jag tittar med suddiga ögon medan jag väter min tunga med en kökssvamp. två gånger om året får man ett brev eller en teckning från sitt fadderbarn. man får se hur barnets liv i fattigdom byts mot ett liv i marinblå skoluniform. ett liv av ta fatt, handuppräckande och ivrigt brevskrivande. jag lägger en kall trasa över pannan och tänker på hur det skulle vara. att jag faktiskt har råd med det. att det är något jag borde göra.

sedan tänker jag att jag inte vet vad jag själv skulle skriva till mitt fadderbarn. skulle jag skriva om slentrianfyllorna, spårvagnsnätterna, jävlarna i dörren, de leende flickorna och råttan? skulle jag berätta om dagarna på badrumsgolvet och hur det känns att kräkas upp sin sista panodil och misslyckas med att fånga den i luften? jag är rädd att barnet skulle bli besviket på mig. att han eller hon skulle se mig som ett misslyckande. ett ytligt och genomskinligt skal fyllt av självömkan och triviala problem.

jag skriver upp numret men jag kan inte utlova den rätta dramaturgin. jag är inte actionaid. inte idag.

ikväll ses vi på avenyn.

avenyn

jag står i baren. lång, mörk, smal. snygg skjorta, dyra byxor. jag skrattar ett hest skratt. gläfs-gläfs-gläfs låter det.

det står andra män runt mig. vi skålar. jag kastar tillbaks huvudet och sväljer shoten. fernet. jag sätter ner glaset med en smäll och skrattar mitt hesa skratt igen. gläfs-gläfs-gläfs.

det går förbi flickor. blonda smala. förvånansvärt bra house i högtalarna.

jag kastar tillbaks huvudet igen och känner hur spriten träffar. den här gången får jag en hostattack och för ett ögonblick tror jag att det kommer sluta illa. men nej då, det är ingen fara, skrattar jag. gläfs-gläfs.

när jag går gör jag tummen upp till servitören. "tummen upp" säger jag.

dödslinje

jag låser dörren bakom mig. i rummet finns ett skrivbord, en bokhylla, en tvåsittssoffa och en madrass på golvet.

jag lägger nycklarna till rummet på skrivbordet och går ut i köket. här finns ett bord med plats för tre (så många kommer vi aldrig att vara). lika många kokplattor. koppar och glas. här finns en hel flaska rom och en halv flaska kapten löjtnant. någon mat vågar jag inte hoppas på men jag har en hotellfrukost och ett par värktabletter i kroppen så det ska klara sig.

jag gör plats för datorn på skrivbordet. kopplar in strömmen, tänder lampan. stannar upp. tycker att jag hör något. små små tassar mot korkmattan. men det är ingenting.

sex timmar sex artiklar. lugnet sprider sig.

efter 10 är det bara du du du

Marcus Birro skrev för några månader sedan på sin blogg:

"Schulman och hans anhang, hans arme´av idioti, av välformulerade ytlighet och distanisering, hans artilleri av själlöshet, hans upphöjande av ytan som något värdefullt är därför något i grunden alarmerande.

Det är ett tidstecken. Det är fienden."

Det hade varit intressant att läsa ett svar från alex schulman. istället får vi nöja oss med en underbar paneldiskussion i malou von sivers soffprogram "efter 10" på TV4. i en liten paus i samtalet om nya böcker i stil med "självkänsla nu" och "deserter och choklad" diskuterar man hatbloggandet och alex schulmans beslut att lägga ner sin blogg. Det är upplyst och innehållsrikt. inte alls moraliserande eller snusförnuftigt.

jag har aldrig läst schulman. han har inte intresserat mig. malou von sivers finner jag däremot oerhört intressant.

vem är hon?

hur har hon kommit dit hon är idag?

var har hon lärt sig sin intervjumetod? alltid respektfull inför den intervjuade. alltid knivskarp och orädd.

hur fick hon idén till ett svenskt oprah winfrey show?

det finns så många frågor. nu när den där hemske schulman draagit sig tillbaks kan väl malou äntligen få ta plats även på internet? "att vara malou von sivers" skulle den heta, min favoritblogg. full av mys.

tillsammans kan vi göra internet till en bättre plats.