Allt är omöjligt

kära vänner

2011-06-20T06:35:00.000-07:00

jag tror att det var ett misstag att ta upp den här tråden igen. jag skulle ha gjort det någon annanstans (om än inte helt annorlunda). den här bloggen hör till tiden vid mölndalsån och (senare) tiden då "sebastian" var prins av varenda pissoar väster om korsvägen. det senaste året har jag varken levt vid mölndalsån eller varit speciellt prinsaktig så jag hoppas min brist på inspiration kan ursäktas. jag vet inte vilka det är som fortfarande är inne och läser mina (numera) högst undermåliga texter men ni ska veta att jag känner mig hedrad. särskilt när (vissa av er) ber om mer.

om en vecka har jag lämnat den här staden för en ny. då kanske det händer något nytt. det är högst troligt.

tills dess får ni nöja er med att läsa den nekrolog över "sebastian" som olskrokspoeten a. varanen, aka 29-åringen, lovat skriva som en avslutning på den här tiden (bloggen). jag skriver "lovat" eftersom det inte levererats någon text ännu och eftersom jag inte är säker på när (om) poeten kommer att leverera något överhuvudtaget. om så inte sker får vi nöja oss med den lätta vindpust av besvikelse som så länge varit a.ä.o.

när man stänger en dörr går det sönder ett fönster.

/

"sebastian"

måndag

2011-04-04T15:02:00.000-07:00

jag sitter i en lastbil som rasar fram genom natten. i sätet till vänster om mig sitter min far. han kör snabbt som fan och säger att han kan de här vägarna utan och innan. hans hår är långt och vitt och står åt alla håll medan han rattar, gasar och bromsar oss fram genom skogen. jag förstår inte hur vi håller oss kvar på de smala, slingriga vägarna. jag vet inte när han började köra på det här viset heller. det känns ovant.

jag har varit bortrest i ett par dagar. två bruna resväskor står på golvet i det som en gång var mitt pojkrum. jag går klädd i höga stövlar och gröna jackor. jag leder en häst nerför en slänt. jag hittar en katt död på ett höloft.

bygget

2011-04-01T09:43:00.000-07:00

klockan är strax efter sju och jag vaknar ännu en gång av att det är röster i min lägenhet. eller rättare sagt: jag vaknar av att någon fiser ljudligt i min lägenhet.

- näföfan janne!
- det var det värsta.
- men inte den sista ni kommer få höra idag gobbar!

det är byggjobbarna. jag vänder mig ett varv och försöker somna om.

- fan janne ser lite sliten ut idag.
- det är för att jag är så jävla baaaaaakis.
- o du som ska sätta kakel! haha

vid det här laget börjar det kännas lite obekvämt alltsammans. jag sätter på p1 på högsta volym så de ska förstå att det är någon hemma innan de säger något som gör att jag måste stanna i sovrummet hela dagen.

ha tålamod

2011-03-30T12:50:00.001-07:00

jag vaknar och tittar på klockan. det har blivit sommartid. tältet är borta och allt annat i rummet också. jag verkar ha sovit i en evighet. jag stöder mig mot väggen och tar mig ut i köket, dricker juice ur paketet. det går en frisk våg genom kroppen.

dag 2

2011-03-25T09:09:00.000-07:00

vid tretiden inatt blev jag oerhört kissnödig. krampaktigt vred jag mig, fast besluten att inte lämna min vaktpost ifall han bestämde sig för att komma ut. efter ett tag började jag gå fram och tillbaka i serveringsgången. snabbare och snabbare som ett plågat djur. till sist kunde jag inte hålla det inne längre. först kändes det lite underligt men nu har jag nästan helt slutat tänka på det.

37 grader

2011-03-24T15:20:00.000-07:00

jag sitter på golvet i serveringsgången med knäna uppdragna mot bröstet. träet är kallt mot min bara rygg och runt mig tornar väggarna upp sig. hur hamnade jag här? från tältet kommer ett stillsamt, närmast rofyllt brummande. någonting vilar därinne.

puppan

2011-03-23T15:26:00.000-07:00

jag sitter vid köksbordet och arbetar. plötsligt slutar min telefon att fungera. jag drar rocken utanpå kläderna och skyndar ner på stan, bort mot telefonföretagets lokaler. väl där rycker jag tag i en kvinna och förklarar mitt problem. jag håller fram den svarta displayen mot hennes ansikte och hon tar den i sina händer. hon tittar på mig med tomma ögon och säger "det är inget fel på din telefon". hon ger mig den tillbaks och jag ser att hon har rätt. den lyser igen. "men, men nyss funkade den inte" stammar jag fram. omtumlad ger jag mig ut på gatan igen. ett nummer ringer. dolt. jag svarar men det är ingen där. när jag kommer in genom porten ser jag att dörren till min lägenhet står öppen. jag märker att jag är genomsvettig. av någon anledning har jag sprungit hem. jag har för mycket på mig. jag har nästan alltid det. jag svettas alltid genom kläderna. i hallen möts jag av en man. han är mörkhyad och klädd i en vit overall. asbestsanering står det på hans bröst. på den korta stund jag varit borta har han hunnit bygga ett slags tält i min lägenhet. det är täckt av plast och olika varningsskyltar. "varning asbest" "hälsofara" "obehöriga äga ej tillträde" står det. mannen vänder sig om och grinar mot mig över axeln innan han försvinner in i tältet.

detta var igår vid lunchtid. sedan dess har ingen kommit vare sig in eller ut härifrån.

tisdag, andas ut.

2011-03-22T02:53:00.000-07:00

vaknar av rösterna. klockan är redan halv 9 och de är inne lägenheten. jag ser deras konturer genom plastskynkena. jag sätter på rapport på hög volym så att de ska förstå att jag är här. efter ett tag försvinner de. idag jobbar jag hemifrån.

livet är kort men timmarna är långa

2011-03-21T13:10:00.001-07:00

nu är golvet uppbrutet också. det är en sorglig syn som möter mig när jag kommer hem bruten och nedgjord efter en fruktansvärd dag. jag har nog faktiskt ingenting att berätta idag.

mr t

2011-03-18T11:37:00.000-07:00

först gasklockan, sedan läppstiftet. i fjärran tornar de upp sig som en privat välkomstkommitté. i tunneln från centralen till nordstan spelar en idiot gitarr och sjunger med sprucken stämma. en man röker och stöter emot mig med axeln. inne på nordstan dricker gubbarna explorer rakt ur flaskan och tonårsmänniskorna driver runt som radiostyrda bilar. jag hejar på min ungerska gamla vän inne på systemet och tillsammans sätter vi oss på bussen hem eftersom ingen av oss orkar gå. nu ska jag dra korken ur honom och låta honom fukta mina uttorkade läppar och min strupe. det är mycket vackert alltsammans.

salongsberusar hemåt

2011-03-17T14:15:00.000-07:00

jag sitter i en gul fåtölj. gult signalerar lugn. jag och spådamen tittar på varandra. sedan lägger hon ut korten ett efter ett. det står ingenting jag inte redan visste. det är i alla fall bra.

jag läser en löpsedel om att man inte hittat någon dvärgbandmask i bajset från hundra hundar. vi går från klarhet till klarhet mina vänner.

stanna kvar så kanske jag börjar skriva bra igen snart också. man vet aldrig.

i väntan...

2011-03-16T15:29:00.001-07:00

jag vaknar av att jag känner en järnaktig smak i munnen och att något rinner ner i halsen på mig. klockan är sex. jag vänder mig om och ser kudden färgas mörkröd av blod.

helvete. japan! tänker jag och ser framför mig hur deras förbannade radioaktivitet tagit sig in i mitt sovrum och in i min kropp.

jag sliter mig upp ur sängen och ut i badrummet. jag snyter mig hårt och sköljer ansiktet med iskallt vatten tills blodet slutar rinna och jag lugnar ner mig. dagen börjar bra tänker jag och tittar mig i märket på väggen där det tidigare suttit en spegel.

som liten blödde jag ofta näsblod. det gick så långt att jag till och med lärde mig att framkalla anfallen. ofta gjorde jag det när vi skulle till simhallen för att lära oss simma. om jag blödde kunde jag inte gärna vara i vattnet. jag vet inte varför jag hatade simhallen. kanske var det på grund av kloret, klasskompisarna eller lärarna. det var naturligtvis på grund av alla tre. hursomhelst lärde jag mig aldrig att simma särskilt bra och jag är fortfarande en ganska dålig simmare. kanske hade allt varit annorlunda om jag lärt mig simma ordentligt.

820

2011-03-15T14:56:00.000-07:00

vardagsrummet är överbelamrat med saker. svettig bär jag in allt ifrån hallen och badrummet. skåp, speglar, rockhängare. jag stannar upp och bevittnar mitt verk. det ser ut som om en vansinnig människa bor här. de inplastade dörröppningarna gör sitt till.

den värsta doften jag vet är den av gammal människa.

söndag

2011-03-13T13:04:00.000-07:00

det är söndagkväll och jag äter bookmakertoast på sxxxe dxxr. det är rätt skapligt.

tomhet idel tomhet

2011-03-12T18:35:00.000-08:00

klockan är 03.15 och jag står på järntorget och väntar på en spårvagn. jag läser något gammalt jobbmail när jag plötsligt känner att någon tar tag i min arm.
- får jag kalla dig "sheldon"? frågar hon.
- va, nä? eller varför det? frågar jag både överraskat och uttråkat eftersom jag någonstans inser vad det är frågan om.
- när jag såg dig stå där alldeles ensam tänkte jag direkt på sheldon, säger hon.
- vem -romanförfattaren....sidney? frågar jag.
- nej, sheldon i the big bang therory såklart, säger hon. du påminner mig om honom.

jag tittar på henne.
små ögon, stor jacka, efterbliven. jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. på spårvagnen sätter hon sig bredvid mig och jag känner mig tvungen att gå av 3 hållplatser för tidigt bara för att slippa undan henne.

10 minuter senare ser jag en söt tjej på valand.
"är det okej om jag kallar dig seinfeld?" frågar jag.

eller nej det gör jag förstås inte men vi kan ju låtsas att jag gjorde det. nu: glömskans sömn.

sista nyckeln

2011-03-12T10:41:00.001-08:00

det har gått några timmar och jag sitter i en halvtom hotellbar med olskrokspoeten a.varanen och hans franska översättare. medan halvmänniskan i baren ställer fram min screwdriver frågar jag poeten om han vet vad jag hade gjort om jag vunnit tio miljoner.
nej?
bli alkis.

att dricka vodka med juicekoncentrat i en chanserad hotellbar är nog fan bland det bästa jag vet.

nordstan

2011-03-12T05:17:00.000-08:00

jag är på apoteket i nordstan med m. jag har aldrig sett någon så ivrig på ett apotek. till synes omedveten om världen utanför botaniserar han bland salvor och krämer. han läser baksidestexterna med kisande ögon, håller upp preparaten mot ljuset och väger dem i handen. de här, de här ska du ha mot din dagenefterhuvudvärk "sebastian" , säger han och räcker mig en burk med röd etikett.
- de har just gjort dem receptfria. jag har inte provat dem själv men jag har läst om dem och de ska va sjuuuuukt bra, säger han på sin märkliga söderkisdialekt.
mån om att inte göra honom besviken köper jag dem och alla andra tinkturer och kurer han rekommenderar. nu ligger jag här på soffan och tänker på hur glad jag är att jag har vänner som m medan jag känner gårdagen lämna min kropp.

lista

2011-03-11T10:51:00.000-08:00

1. skällt ut en tant
2.
3. känt mig nöjd med det. stark.

death is not the end

2011-03-09T13:19:00.000-08:00

kära barn. nu måste jag gå och lägga mig. jag har arbetat så det blött från fingrarna och ögonen hela dagen och snart måste jag kliva upp och fortsätta mitt värv igen. lyckligtvis är det oerhört meningsfullt och uppfyllande alltsammans.

ändå kan jag ibland inte låta bli att tänka på dagarna då jag plockade isär bildrör på ett skrotupplag utanför dödens stad. hur mina näsborrar fylldes med freon och alla upptänkliga gaser eller när bildrören sprack och skärvor av krossat glas träffade mig i ansiktet likt säden från en postapokalyptisk härskarrobot. det tänker jag på varje gång jag ringer en deltagare i melodifestivalen. "Hallå där Danny" hör jag mig själv säga innan rösten sviker mig och tvivlen tar överhanden.

tisdag. håll andan.

2011-03-08T09:45:00.000-08:00

ännu en hotfull lapp i hallen. jag börjar bli modfälld. idag skriver de att de tänker fortsätta fucka upp mitt liv i flera veckor framöver. sedan avslutar de med sitt vanliga "hoppas på ett gott samarbete!".

jag äter röda äpplen hellre än gröna. när blev det så? så var det inte förr.

skräck

2011-03-07T13:33:00.000-08:00

jag vaknar av att jag hör mig själv skrika. något har landat i mitt knä och jag är helt jävla dödsförskräckt. jag spärrar upp ögonen och stirrar på föremålet. det är min väska. bredvid mig sitter en kille i läderjacka och ler idiotiskt. han har uppenbarligen tagit sig friheten att göra plats åt sig genom att stuva om mitt bagage och lägga upp väskan i mitt knä trots att jag uppenbarligen sover djupt.
"sorry" säger han på lokal dialekt. klockan är 07.30 på en buss på väg norrut. jag sliter ut hans struphuvud och spolar ner det i toaletten längst bak i bussen.

när jag kom hem senare idag var det släckt i lägenheten. inga tecken på att det varit någon här. allt verkar lugnt.

2011-03-06T12:51:00.000-08:00

jag har just kommit hem från en kort utlandsvistelse och tänkte helt kort uppdatera min stolta läsarskara om följande:

1. någon har varit här i helgen och tänt olika lampor runt om i våningen.

2.

3. imorgon börjar vi om.

kom igen hjärnan bara några timmar till sen får du göra vad du vill

2011-03-03T12:44:00.000-08:00

struktur är fint. jag har massor av struktur just nu. struktur och rutiner. det är grejer till båten det. idag gick jag och åt på ett lunchställe. kände mig lite vildögd först men sedan lugnade det ner sig. när jag hittade salladsbuffén och ett bort att sitta vid. och en cola-maskin. jag är galen i cola just nu. för ett tag sedan beställde jag cola till maten på restaurang. det var en fantastisk upplevelse. minns ni när man var liten och var på restaurang och fick beställa cola till maten? då fick man alltid EN cola. när man senare blev vuxen och började dricka öl till maten glömde man bort det där med att man bara fick dricka en enhet dryck. plötsligt fick man dricka hur mycket man ville. när jag nu för första gången i vuxen ålder beställer in en cola till maten kommer den där känslan plötsligt tillbaks. att jag måste hushålla. att jag måste vänta med att dricka tills maten kommer ifall det är starkt eller salt eller något och jag kommer behöva cola att skölja ner med. sen kommer jag på att jag kan dricka hur mycket cola jag vill nu. det är en berusande känsla när jag sveper läskhelvetet och ber fröken om en ny. två fingrar i luften och pfffffffffffft så kommer den. iskall och immig. pfffft bara era jävlar. pffffffffffffffffffft.

exil

2011-03-02T10:12:00.000-08:00

jag har tagit en färja till en ö som jag hela tiden glömmer bort namnet på eftersom den har ett så o-öigt namn. nu sitter jag hemma hos en främmande man och dricker nescafé i hans vardagsrum. han bjuder mig att ta för mig av chokladen. han säger att allt blir bra bara man tänker positivt. och om man håller på gais och tänker på gais då och då så blir det ännu bättre. jag säger att det inte låter så dumt.

han säger att jag gärna får låna hans hus på ön nån gång. han har två stycken och det vore inte så dumt med någon som såg till det lite grann. jag säger att det låter som en fantastisk idé.

sedan går vi ut och tittar på havet och stenskärvorna som ligger som krossat knäckebröd över hela ön. förr fanns det bara ett träd här. nu finns det relativt många.

Folk

2011-03-02T08:47:00.000-08:00

tisdag

2011-03-01T10:25:00.000-08:00

jag försöker hålla er uppdaterade men tiden är knapp och jag vet inte riktigt vad det är ni vill ha av mig. de senaste nätterna har jag sovit mycket lite. jag tvingas upp klockan sex varje dag av ett förskräckligt oljud och sedan spenderar jag dagarna löpandes hukad, duckandes för kulor. på mitt nya jobb säger en äldre kollega att han har fått ett specialtillstånd att dricka konjak på arbetstid eftersom han inte fungerar annars. sedan säger han att han bara skojar.
HAHAHAHAHAHAHAHA skrattar jag.

framåt framåt soldater

2011-02-28T11:44:00.000-08:00

på fredagen kommer j för att hälsa på. j arbetar som spåman i ett annat land. j sover på mitt golv med armarna korsade över bröstet.

min bäste ovän

2011-02-27T12:49:00.000-08:00

blicken som möter mig är simmig och ofokuserad. rörelserna ryckiga och oprecisa. han rör sig som en trebent hund när han tar sig fram mot handfatet där han sköljer ansiktet i det kalla vattnet. med vätan droppande från hår och kinder har han något vansinnigt över sig. våra blickar möts åter och ett illmarigt leende sprider sig över hans läppar. plötsligt är hans blick och rörelser precisa och självsäkra. "sebastian" din sjuke jävel, mimar han innan han går ut ur rummet. efter honom dröjer sig en lätt doft av sprit och galla. i baren ser jag honom svälja en fisk med stjärt och allt.

ett stenkast från ån

2011-02-25T06:42:00.000-08:00

jag sitter vid ett skrivbord i ett rum med igensatta fönster. genom ett litet hål i frigoliten letar sig en ljusstråle igenom. det är den enda påminnelsen om att det finns ett liv utanför. det och min telefon. då och då ringer det människor och gör mitt liv surt (surare) för mig. jag hatar människor nästan mer än jag hatar livet.

rättelse

2011-02-25T00:18:00.001-08:00

jag måste erkänna en sak. jag ljög för er igår. det var aldrig någon som ringde. jag vet inte varför jag påstod det.

inatt har jag sovit på soffan. där drömmer jag alltid så fint.

vi simmar runt i en isvak tills jag vaknar.

villospår

2011-02-24T09:07:00.000-08:00

samtalet kommer på förmiddagen. det är en gammal, ska vi kalla det "affärsbekant", som ringer. han säger att han har ett uppdrag åt mig om jag är intresserad och undrar om vi kan träffas. eftersom jag under vår tidigare affärsrelation (som ligger ett par år bak i tiden skall tilläggas) inte fick intrycket att han var speciellt nöjd med min insats blir jag förvånad över propån. som jag minns det var stämningen under vårt senaste möte pressad (närmast fientlig) och jag undrar över vad som orsakat den plötsliga skiftningen. ett par timmar senare står jag i frihamnen (av alla ställen) och huttrar. när jag ringer senast mottagna nummer får jag inget svar. i andra ändan hörs bara ett svagt knaster mellan tonerna. förargad och undrande åker jag tillbaka till fastlandet.

det är någon här

2011-02-23T00:33:00.000-08:00

det är otroligt kallt nu. i alla fall i den delen av våningen som vetter mot innergården. i köket finns det bara ett litet element och genom balkongdörrens spruckna lister letar sig en iskall nordan igenom. de plastdraperier som mina övervakare satt upp över dörrposterna in till den varmare delen av lägenheten -där radiatorerna finns- hindrar effektivt värmen från att sprida sig.

i köket diskar jag i ljummet vatten, rädd att bränna mina finlemmade händer. ändå stiger en tjock ånga från vasken och sprider sig i den kalla luften. det ser ut som att jag diskar i kokvatten men det är rummet som är iskallt. på nätterna sover jag hopkrupen i ett hörn av sängen medan jag plågas av drömmarna. de vackra är de värsta. när jag vaknar ur mardrömmarna är jag iallafall tacksam över att inte ha munnen full av getingar.

jag stänger av kranvattnet, ställer durkslaget i torkstället. ser att jag missat att skölja bort lite diskmedel. jag sätter på vattnet igen och för handen genom det för att kontrollera temperaturen. pang! en elektrisk stöt går genom kroppen på mig. jag ryggar tillbaks och stirrar på strålen. samtidigt hör jag något rassla till inne i rummet. jag rusar från köket, sliter undan plastskynkena och ställer mig i hallen för att lyssna. ljudet fortsätter. rasslandet kommer inifrån en garderob. försiktigt öppnar jag garderobsdörren och kikar in. krafs krafs krafs. PANG. en stor klump av jord, cementbitar och annat bråte rasar från taket och landar bara en decimeter från mina morgontofflor. jag slår igen dörren och sjunker ner på golvet med ryggen mot det kalla trät. huvudet i mina händer.
tänk "sebastian" tänk. du måste hålla ihop nu. du får inte krackelera igen. det är det de vill. de försöker ta sig in i ditt huvud. du måste göra motstånd. tänk.

glömskan

2011-02-22T01:18:00.000-08:00

med ett ryck väcks jag ur en av mina numera obligatoriska mardrömmar. tacksam först över att bli ryckt från under maran vänds min lättnad till skräck när jag hör röster från hallen. inbrottstjuvar? terrorister? Mubarak-anhängare? av någon anledning fastnar jag för ex-jugoslaviska gerillamän. kanske tjetniks. i mitt halvvakna tillstånd hör jag hur de skrattar och pratar med råa röster. jag ligger blickstilla medan jag försöker komma till sans och formulera en strategi. så hör jag hur en av dem drar igång ett elverktyg. min sista stund är uppenbarligen kommen. men adrenalinchocken får min hjärna att arbeta snabbare och deras röster klarnar. jag inser att de pratar stadens eget språk. göteborgska. det är masthuggare jag har i min lägenhet.

senare hittar jag en lapp i trapphuset.

"på onsdag mellan klockan 07 och 09 kommer vi att stänga av ert vatten. Vi hoppas på ett gott samarbete"

jag tittar på lappen och utläser något hotfullt mellan raderna. vad menar de med "gott samarbete". förväntas jag hjälpa till på något sätt? har jag ens möjlighet att inte samarbeta? hur skulle en sådan vägran se ut? och vilka konsekvenser skulle den få?

jag tror att "vi hoppas på ett gott samarbete" egentligen betyder "vi hoppas att du håller käften din fitta".

jag ger dem rätt i sak. jag har börjat sympatisera med mina förtryckare.

min kokong av plast

2011-02-21T04:30:00.000-08:00

jag vaknar. det är män i min lägenhet. de har plastat in alla dörrposter i våningen. vi står i serveringsgången och tittar på varandra. de i snickarbyxor och jag i långrandig morgonrock. jag frågar om någon vill ha ett glas vin.

tills vidare: ett rop på hjälp. eller: nej jag skojar bara.

2011-02-20T02:50:00.000-08:00

krafs krafs krafs helvete vad det krafsar nej det surrar helvete jag vaknar med munnen full av bålgetingar igen. sen är de borta. kroppen täckt av svett. jag sätter mig upp. krafs krafs krafs. jag kan känna det röra sig i väggarna. en ny storm är på väg.

123

2010-01-26T01:24:00.001-08:00

44000

2008-07-05T09:32:00.000-07:00

glädje

2008-05-28T04:08:00.000-07:00

diskvattnet är fett och på ytan simmar små bubblor av olja. det äcklar mig när jag sticker ner handen för att dra ur proppen. jag skär mig på något och ser hur mitt eget blod blandas med matrester och smutsvatten.

jag drar ur proppen. det rinner ur diskhon men med ett tomt och dött ljud bubblar det upp ur vasken brevid. där blir det stående. oljigt och smutsigt och med en fjäderformad samling rött blod ligger det där. det kommer ingenstans. bara tillbaks.

paranoia

2008-05-27T02:22:00.000-07:00

det hände för första gången för ett par dagar sedan och idag hände det igen.

missat samtal: XXXXXXXXXX

mitt eget telefonnummer.

jag vet inte vad som händer. är det bara i mitt eget huvud eller ringer jag mig själv utan att veta om det. är det någon annan som försöker driva mig till vansinne eller bara ett tekniskt fel?

jag stirrar på telefonen. den ringer igen.

samma nummer.

jag svarar.

det är ingen där.

vad betyder det?

lördag men söndag

2008-04-26T04:21:00.000-07:00

tor kallade just vår lägenhet en dystopi.

junkie

2008-04-25T02:20:00.000-07:00

jag var inte ute igår så jag vaknar utan ångest. desperat efter min fix kastar jag mig efter dagens gp, bläddrar snabbt fram till helgsidan. mindys måsten. där har vi den. skamsköljningen är så stor att den räcker till alla. nu kommer jag ha en pinsam känsla i kroppen under resten av dagen.

semester

2008-04-22T07:32:00.000-07:00

efter alla deadlines har jag tagit lite ledigt. förutom lite smågrejer har jag i praktiken semester. detta firar jag med att sluta borsta tänderna. inte för att jag är tvungen att göra det annars heller eftersom jag bara träffar folk på krogen och inte ens då är särskilt social. nej, mitt tandborstande är mer av en markör för mig själv. med en sträv beläggning känns det mycket bättre och mer naturligt att ligga i fosterställning och titta på en säsong curb your enthusiasm.

2008-04-21T03:27:00.000-07:00

helgen är precis över så nu börjar helgen. min jobbmåndag går ut på att skriva nästa helgs nöjestips för metro. "YES nu är helgen äntligen här" skriver jag. sedan tittar jag på det vita dokumentet ett tag. känner hur söndagsångesten fortfarande biter sig kvar någonstans djupt inne i mig. sedan funderar jag på vad jag är mest pepp på. Jazzy Jeff eller Hercules and Love Affair? Hercules tror jag. det kommer bli en jävla tripp. 1000 fernet ska jag dricka också. tisdag, onsdag, torsdag är bara ord.

allt är omöjligt nu också i kina

2008-04-18T10:44:00.000-07:00

ni undrar varför jag inte skriver oftare. det ska jag tala om för er.

1. jag lever ett intensivt och händelserikt liv och har helt enkelt inte tid.

2. mitt liv är helt ointressant.

ett av/eller båda alternativen stämmer med verkligheten.

igår var jag på generalrepetitionen av korpen med en av allt att döma livs levande freddie wadling. bra platser om även på balkong. underlig pjäs men underhållande. trots att den var bra satt jag och ville att den skulle ta slut. jag vill alltid att allt ska ta slut. särskilt filmer, konserter och föreställningar.

allt är skit. maskererad skit.

sedan drack jag tusen öl, gick till jazzhuset, vikarierade lite i dj-båset, såg joel alme, åt en hamburgare, åkte taxi, räckte fingret till taxin på ett mycket elegant sätt, sov glömskans sömn och vaknade med ett skrik.

alvedon skrek jag.

ikväll är det premiär för styrbord babord och det känns som att jag skolkar för att jag inte är där.

april? maj!

2008-03-31T02:50:00.000-07:00

längesedan jag skrev här. torkar ut min stackars penna på annat håll. no good. men jag kan lova att ni inte går miste om några storverk. eller jo, de tips jag skickar till p.s-redaktionen är rätt bra. men inget har kommit med ännu. motståndet är för starkt. dagens "det dricks mycket kaffe i finland." "ja kopp - i - öst" är i en liga för sig. menmen jag bidar min tid som råttan i väggen.

dig lazarus dig! det är inga nyheter men nick cave är ju fantastisk i alla väder.

ska antagligen till sthlm och intervjua en strippande electronicaproducent inom kort. very cool. kanske måste till milano för att göra det men det är det fan värt för att vara först på den bollen så att säga.

packat och klart

2008-03-12T06:04:00.000-07:00

häromdagen beställde jag en sak på internet. det var en svindlande känsla. synapserna i min hjärna ställde sig på huvudet av spänning. nu följer jag paketets resa genom länder och städer på postens hemsida. igår var det i oslo, idag är det i örebro.

själv har jag aldrig varit i varken oslo eller örebro.

2008-03-10T08:38:00.000-07:00

match.com kör en annonskampanj på myspace. när man loggar ut kommer man till en sida där en webbcam-video går igång. varje gång tror jag att jag råkat komma till en porrsida. kvinnor+video=dirt

är det mig eller samhället det är fel på?

2008-03-10T03:56:00.000-07:00

gillar du blåsten?

jag är inte stormförtjust!

sånt här ger mig sån jävla prestationsångest.

optimissen och pessimissen

2008-03-06T01:30:00.000-08:00

mitt liv är ganska tråkigt och ointressant just nu. jag sitter instängd i min skrivarskrubb och massproducerar små texter om hur ni mina vänner ska sätta guldkant på er vardag med nöjen och konserter.

allt är inte pest och pina dock. morgonen har en höjdpunkt.

optimissen och pessimissen!

gp:s två tecknade katter på sista sidan av kulturdelen. idag skrattade jag gott:

optimissen: är du säker på att du är inne i en identitetskris?

pessimissen: vov

in it for the money

2008-02-29T12:15:00.000-08:00

tillbaks från stockholm. gamla stan luktade piss.

trevligt med handelsresa. jag bar en liten väska och vit skjorta. det finns en köpare på bloggen. eftersom ni inte ens ville ge mig 1700:- för en intervju med maggie reilly kanske jag tillochmed slår till.

då blir det inte för såna pissummor.

skratta bäst som skratt sist. iglar.

the brotherhood of unfulfilled early promise

2008-02-26T13:55:00.000-08:00

helgen. jag vet inte var den började eller var den slutade. jo, den slutade på orgia, eller rättare sagt i taxin hem från orgia. nu har den börjat igen. på mitt skrivbord iallafall. medan vardagen flyter på utanför mitt fönster fyller jag rad efter rad med klubbtips och formuleringar som ska få proletariatet där ute att glömma sina sorger och gå på krogen den här helgen också.

när jag tröttnar på att skriva läser jag jay mcinerney eller spelar quadra pop. jag är sjukligt beroende av quadra pop. men jag är medveten om det så det är ofarligt.

nordstan lördag

2008-02-23T09:28:00.000-08:00

inne på åhlens står ett monster. blek och fläskig, de intima delarna knapphändigt täckta i billiga syntetmaterial. äcklad vänder jag bort blicken.

det värsta med åhlens "realistiska" provdockor är inte att de är rent estetiskt motbjudande utan det budskap de sänder ut:

"stoppa utvecklingen. vi kan inte bli bättre".

jag önskar våra unga flickor något bättre. jag önskar dem sunda ideal.

mongon

2008-02-22T03:42:00.000-08:00

mongot tar tag i mig. lägger sin kraftiga hand runt min överarm och trycker till. han säger ingenting. han bara tittar med tom dum blick. han har en vinfläck på det vita linnet. det är den det handlar om. min vän rycker oskyldigt på axlarna. ingen vet vad mongot vill. jag undrar vad en sån som han ens gör på jazzhuset. vitt linne och muskulösa överarmar. han är allt svanen inte är. jag tar mig loss och vinkar till mig entrévärden. muskelmannen blir from som ett lamm. jag gillar entrévärden. han har börjat skoja med mig i dörren när jag kommer. "jobbig kille" säger jag.

spelningen med den stora sömnen var precis så bra som jag hoppades.

mindy laras spalt i dagens gp är fantastiskt rolig. läs den om du gillar riktigt usel journalistik.

läslust

2008-02-16T06:12:00.000-08:00

tackar nej till en runda på stan. tänker att jag ska spendera dagen på soffan med sartres äcklet istället. i 10 minuter letar jag efter sidan jag slutade på sist. det är omöjligt. jag känner inte igen någonting. jag måste ha läst minst hundra sidor i det här eländet utan att ha registrerat ett ord.

jag bestämmer mig för att starta ett förlag. jag ska ge ut omskriven fransk litteratur. hemligheten? stryka alla fikor och promenader och ge ut dem i begriplig pamflettform.

sport

2008-02-13T16:34:00.000-08:00

jag har fått många frågor om sport. "sebastian" frågar ni "hur kan du hålla dig i sådan fysisk toppform utan att motionera?" well. det kan jag inte. visserligen äter jag en sund och allsidig kost (uteslutande från basements meny (musslor, hummer och vaktelägg)) men jag hade inte kunnat behålla musklernas spänst utan ett visst mått av fysisk exercis.

idag drog jag till exempel på mig mina gråmelerade träningsbyxor, min oreanga sporthalsduk, benskydd och nyinköpta fotbollsskor. vid planen mötte jag upp de övriga. samtliga musiker eller andra sorters kulturutövare. jag mönstrade dem. skarpa hjärnor - svaga kroppar. få har haft samma tur som jag och dragit högsta vinsten ur båda hattar.

jag kände på bollen, drog iväg ett par skott. min egen förmåga förvånade mig. kanske var det förhastat att satsa på en akademisk karriär.

vi spelar i en kvart eller så innan ännu ett lag dyker upp. unga spänstiga gossar. vi bjuder in dem att delta. de tar för sig. de är ett riktigt lag - med nummer på byxorna och laganda. och de pratar en helt annan svenska än vi. den är mer uppblandad med den man talar i förorten och deras jargong är hårdare. inte en gång nämner de proust.

till min frustration märker jag att de är snabbare, starkare och skickligare än jag. deras kroppar rör sig som pilar skurna ur ebenholts.

själv spottar jag blod. jag orkar inte en meter till. gossarna ropar till varandra. gör hisnande dribblingar. jag flåsar och stirrar ner i gruset. jag är för trött för att minnas varför jag gör det här.

där slutar min sportkarriär ännu en gång. det blir inget korplag i år heller. det enda lag ni kommer se mig i är a-laget i brunnsparken. och inte ens det på ett par år.

avenyn ska vara en schlager

2008-02-09T10:04:00.000-08:00

blek och sliten som ett par gamla jeans. inte bakfull men ändå bakfull. hade behövt sova ikväll men ska gå på klubb. kommer att tänka på att det är melodifestival på scandinavium ikväll. en tanke slår mig, den rinner som isvatten genom min hjärna. jag googlar snabbt.

ja det är sant. klubben jag ska gå på är värd för den officiella efterfesten.

jag kommer alltså med största sannolikhet att träffa e-type ikväll.

avenyn. stureplansgruppen. push. plötsligt är jag inte det minsta trött längre.

moonlight shadow

2008-02-06T02:09:00.000-08:00

det är sant. de stora ögonblicken i ens liv kommer ofta oanmälda. jag och lilla h hade varit på röda sten och tittat på en meta-dokumentär om konceptuell konst, ätit lunch på sjömagasinet och på vägen hem varit nära att bevittna hur en taxi rammades av en spårvagn på karl johansgatan. kort sagt var våra sinnen fulla av intryck.

vi kom hem. av vana satte jag på min dator för att se om jag fått några intervjusvar. det hade jag inte. jag stängde ner. så fick jag en underlig känsla. jag öppnade mejl-programmet igen.
junk: 1
stod det.

ett mejl hade hamnat i spam-mappen av misstag.

jag stirrade på det.

"hi "sebastian" stod det"

avsändare? Maggie Reilly.

för er som inte minns sjöng hon på mike oldfields Moonlight Shadow för kanske 20 år sedan.

i mars spelar hon på åby-travet och jag ställde mitt journalistiska livs bästa fråga:
In

Sweden

, race horses have funny names, like "storstadsbusen" (big city bad boy) is this also the case in

Scotland

?

fylld av livsglädje och optimism ringde jag upp samtliga av göteborgs redaktörer och bjöd ut intervjun till ett mycket rimligt pris. mest intresserade var metro. de sa. "ja det låter ju i och för sig helt vaaaaaansinnigt, men det är nog ingenting för oss."

nu börjar budgivningen här på bloggen istället, hör jag 2000 spänn?

jubileumsinlägget

2008-02-04T05:07:00.000-08:00

jag står i baren på debaser. det är första gången jag är här. det sista halvåret jag bodde i malmö slutade jag gå ut. tomrummet fyllde jag med folköl, pizza och ett helt meningslöst fabriksjobb där jag jobbade över så mycket jag kunde. varje gång listan för helgsjobb sattes upp var jag först med att skriva upp mig. en dag sade förmannen till mig att jag redan jobbat över mer än tillåtet. surt cyklade jag hemåt i malmövinden.

jag har hittat slaktar-johan i baren. fernet! ropar jag till honom. vi dricker de första två snabbt. den första är god. den andra får jag kväljningar av. jag känner att jag ligger farligt nära gränsen. jag ger den till martin kongo och går ut i friska luften. malmö är iskallt men det känns bra att vara här. jag dricker tusen fernet. så jävla bra känns det. jag dricker 1000 öl. bara för att det är så gott och trevligt.

jag tappar talförmågan, svamlar, lutar mig mot väggar, grymtar och ryar. slaktar-johan älskar sitt jobb. johan älskar kött och det är det han jobbar med. det tycker jag är fint och eftersträvansvärt.

själv ska jag söka jobb i fernetfabriken.

viskningar och pop

2008-02-02T03:17:00.000-08:00

om två timmar reser jag till malmö för att roa mig på mina gamla gator. friisgatan närmare bestämt. en gång såg jag nina persson ta ut pengar där på hörnet. en svartmuskig man i långrock närmade sig henne bakifrån och la handen på hennes arm. jag tänkte att "nu "sebastian", nu har du din chans att rädda cardigans-nina från en knarkar-rånare, glöm att du har egna flickor att tänka på, gå fram och mota bort honom, brotta ner honom kanske, gör vad du vill så har du ditt på ditt torra. sedan tar du nina i dina armar, hon kysser dig tacksamt och ömt och sen flyttar du in dina saker i hennes lägenhet och sedan odlar ni äpplen och whatnot på balkongen och skriver dikter om varandra..".

så tänkte jag. men när jag tog första steget mot dem rasade allt samman. hon kysste honom. det var nathan. det var hennes man. inte en rånare.
jag frös i steget.

så kan man sammanfatta malmö för mig.

fruktlöst.

vamos a la playa

2008-01-27T11:43:00.001-08:00

jag trycker mig mot baren. människomassan bildar en kompakt vägg. jag vinkar med min hundralapp. en fet man med fett hår till höger om mig får in en vinkylare och två glas. han slickar sig om sin feta mun. jag trycker mig mot baren. stirrar på bartendern. vägrar släppa honom med blicken. han tittar ner i golvet. jag tycker synd om honom. han är sveriges långsammaste bartender under göteborgs mest hektiska kväll. göteborgs filmfestivals stora invigningsfest.

i bakgrunden spelar lykke li. den här känner ni nog igen säger hon och sedan en låt jag aldrig hört förut. tjejen till vänster om mig vickar på sin feta rumpa. hon trycker sig mot mig. jag undrar vad hon vill. stöter hon på mig? det verkar inte bättre men jag har aldrig förstått mig på sådana närmanden. för mig krävs det att man bokstaverar vad man vill. sånt här höfttryckande äcklar mig bara och hade det inte varit för baren och mina långhalsade vänner där bakom hade jag gått härifrån. istället ger jag henne en ond blick tills hon slutar vicka. hon får in fyra spendrups och en tequila. hon tar flaskorna i ena handen medan hon sveper tequilan med den andra. sedan går hon. med sitt kreditkort kvar i baren. jag känner mig uttråkad och trött på människorna. ibland är det skönt att vara ute själv.

på andra sidan baren står en kort man med elakt utseende. han har kolsvarta ögon som ligger djupt i ansiktet. jag har sett honom på tv och i filmer tror jag men jag kan inte placera honom. jag stirrar på honom ända tills han går sin väg. jag tror att han spelat polis eller buse i någon film. jag tror han är skit.
men jag kommer i alla fall ihåg den elake jäveln.

på det stora golvet har Gael García Bernal börjat spela skivor. vamos a la playa spelar han. göteborgarna och cineasterna blir som galna. de skakar rumpa och dansar i tåg med händerna på varandras axlar. jag känner mig lite dålig som ser ner på dem. tänker att det hela är ganska harmlöst.

jag går mot baren igen. köper två öl till och går mot nästa golv som just nu är helt folktomt eftersom alla vill se den mexikanske flickfavoriten. jag får en knuff i ryggen. någon har bråtton och vill fram. störige jävel tänker jag. en ny knuff. jag vänder mig om för att ge en irriterad blick. jag känner genast igen honom från den svenska poliskommedin kopps. fares fares.

jag orkar inte mer av det här. jag dricker ur. hämtar min jacka. passerar ebbot, dimitrios och bcq martin på vägen ut. göteborgs filmfestival -that´s it for me.

vid aveny nr 1 hittar jag varanen. han är full och har just misslyckats med att hamna i bråk med ett gäng brats som han kallat fula. jag tar med honom till peacock. där dricker vi fernet och pratar osammanhängande med människor från punkt se.s mingelsida.

slår alla festivaler any day.

lösnummer

2008-01-24T04:15:00.001-08:00

varanen står på min balkong och röker. vi gör en tidning tillsammans. jag har lovat honom whisky och cigaretter i lön och han gör allt för att tjäna så mycket som möjligt. han är ekonomiskt lagd, varanen.

själv pratar jag i telefon hela dagarna, och ritar på pappersark som jag knycklar ihop och kastar. sedan ringer det igen. det känns väldigt redaktionellt alltsammans. varanen röker på balkongen. jag har gjort ett diplom åt honom. "månadens medarbetare" står det på det. ewa ringer. hej det är ewa säger hon. sen pratar vi om annonsörer en stund. varanen röker och trollar fram små underverk på sin datorskärm. bonjour staffan bengtsson på svensk form. nya grepp. vi utmanar konventionerna här på redaktionen.

häromdagen beklagade jag mig lite för carl på ng om att jag har mycket att göra och är stressad. två timmar ringde det en kille. hej jag pluggar till journalist sa han. nu är han min praktikant. det är trevligt. martin heter han. jag har bett honom om 4500 tecken på ämnet "bögklubb". ser mycket fram emot detta.

vill du också praktisera på allt är omöjligt?

skriv några rader om dig själv och bifoga cv + personligt brev i kommentarsfältet.

somebody called me "sebastian"

2008-01-19T10:01:00.000-08:00

lokalen är nästan helt tom. ändå tvingar vakten oss att köa i regnet. det var längesedan jag köade sist. jag hade glömt hur det känns. minuter som försvinner i takt med berusningen. förr köade jag på bra ställen. det här stället är inte bra.

i baren beställer jag två gimlet. en indian sjunger karaoke. jag dricker en fernet också. fler fernet. jag pratar med days-andréas. han skäller på mig.jag förstår inte varför. jag är dryg och stöddig säger andréas. jag blir först upprörd. sedan paranoid. vad menar han? vad gör jag på flame.nu? finns den här karaokesjungande indianen i verkligheten?

jag har ingen lust att stanna och ta reda på det. jag går ut på karl johansgatan. ut i stormen.

jag vaknar av "alla har glömt ur högtalarna".
när baksmällan släpper är det dags för ny fest. ikväll ska huset rivas.

carpe råttan

2008-01-17T04:13:00.000-08:00

idag har jag vaknat. druckit två koppar kaffe. lämnat tre artiklar till tryck (i samtliga diskuterar jag techhouse på ett eller annat sätt (och kocketerar med ordet "hippt")). sedan har jag varit bildredaktör i en kvart, textredaktör i en halvtimme och slutligen AD i de 9 minuter som mitt samtal med tryckeriet tog. av dessa hade jag bara panikångest i tre.

på filmfestivalen planerar jag att se filmen som handlar om ELLES gamle redaktör som skaffade sig ett slaganfall vid tidig ålder. undrar om det berodde på stress? undrar om han drömde om ICC-profiler på nätterna.

slaganfall ska iallafall undvikas. efter februari månad är jag så snuskigt rik att jag aldrig mer ska lyfta en penna. det ska jag ha tre estniska modeller som sköter åt mig. och en som håller i bläckhornet.

nu: lunch

ännu en dödslinje

2008-01-14T11:14:00.000-08:00

när jag är orolig drömmer jag falldrömmar. när jag hör råttorna komma städar jag. idag städar jag. jag har städat sedan jag kom hem. det är skönt att ha den freudianska förklaringen klar för sig.

hursomhelst. det var inte det här vi skulle tala om. jag har fått många frågor om fredagens fest.

maten var bra. filé med ugnstekt potatis och en inställsam liten sås. köttet var lite för välstekt i mitt tycke men eftersom halva festen hade ropat mord om kocken följt mina direktiv har jag inga invändningar. det röda vinet var också bra. det vita var lite mal placé men inte alls ovälkommet. jag tog även den lilla raringen om halsen och kysste hennes söta mun innan kvällen var över. den enda besvikelsen var egentligen deserten som bestod av en liten chokladtryffel som låg och knuffades på kaffefatet. när det var dags att ge sig på den hade den smält till hälften och lämnat ett osmakligt avtryck på kaffekoppen.

efter middagen drack jag ytterligare ett par öl som stod på mitt bord. samtalade lite med sthlms-folket och kom med ytterst vältaliga och insiktsfulla synpunkter om hur tidningen skulle kunna förbättras. främst gick de ut på att jag skulle få fler sidor. crb lovade mig 13 i nästa nummer. ser fram emot detta.

därpå kom jag ihåg att jag hade en kortlekstjock bunt drinkbiljetter i kavajfickan och styrde stegen mot baren efter att ha sköljt bort den sista tryffelsmaken med något mousserande som stod framför mig. väl i baren insåg jag att jag inte kunde få fram bunten på egen hand utan fick ropa på lilla h och be henne hjälpa mig. tillsammans tömde vi min kavajficka på telefon, kortetui, taxikvitton och annat jag samlat på mig under kvällen för att till sist hitta biljetterna. jag bytte in alla i ett svep och kvällen nådde nya höjder.

när klockan slog 1 var det fyra timmar kvar av festen men med tanke på att det var en firmafest såg jag det som säkrast att följa lilla h till taxistoppet och acceptera att kvällen ibland är slut innan modet är det.

där har ni det mina vänner.

en stad kvar. vi ses i sthlm.

jag är en idiot och jag ska sluta vara så otrevlig och dum i huvudet förlåt mig

2008-01-10T13:43:00.000-08:00

knappt har man hämtat sig från en bakfylla innan det är dags för nästa. skulle bara ta en öl på uppåt framåt och se florence valentine och sedan gå hem vid 12. istället blev jag cp-full på ett sätt som jag då tyckte var ganska elegant men som i själva verket var allt annat.

den här dagen har varit ganska nattsvart och präglad av kemisk obalans. mat känns inte riktigt som något att tänka på och arbete känns ovanligt ofruktsamt.

det ända roliga idag var att jag inte ens orkade hitta på en ursäkt till varför jag kom en timme sent utan erkände allt med en tung spritdoftande utandning. några timmar senare försökte jag få det till migrän. idioti vore troligare.

imorgon är däremot tanken att jag ska dra mig upp tidigt. prata lite i närradion, gå hem och sova en timme, dra på mig nyårskostymen och bege mig till trädgår´n där jag ska stå i dörren och välkomna gäster på NG-festen.

och jag ska bara dricka en liten välkomstdrink och vid 12 ska jag se sena rapport hemma i soffan.

2008-01-07T15:06:00.000-08:00

utanför hotellets fönster är det grått. bara grått. och amiralsgatan såklart. bilarna kör förbi nere på gatan. de passerar min gamla tobakskiosk, min gamla skomakare och min gamla gymnasiekärlek. jag sitter innanför rutorna. i värmen. jag äter två sorters bröd. jag dricker tre sorters juice och försöker få mina smaklökar att fungera. förkylning och gårdagens fernetritual gör det svårt.

jag har aldrig varit mycket för hotellfrukostar. slagthuset i malmö var däremot bra. enligt min redaktör var det fyra tusen biljetter i omlopp. fyra tusen kostade också min kostym som jag på ett år blivit för fet för att använda. men det hör inte hit.

hela lördagen gick åt till att bila ner från gbg och sedan sätta upp rummet där housewives skulle spela skivor. medan de övriga tre klättrade på stegar och fäste linor i taket fantiserade jag om hur mitt huvud skulle falla mot golvet som en vattenmelon om jag försökte mig på samma sak.

jag åt syltkakor och väntade. sen åt jag en pizza på piccolo mondo och fick en déja vu när kyparen bad om 36 kronor för en coca cola. samma sak hände sist jag var där men det var sami det hände och då gällde det en fanta. typiskt malmö. så fort det kommer en duk på bordet tror de att de är nw york.

festen. ja den var bra. inte lika bra som 2004 kanske men bra. och det är nog jag som har blivit tråkigare om jag måste välja.

hursomhels. alltid lika skönt när man lägger värnhemstorget i ryggen igen och rattar upp på e6 i riktning norrut.

jag ska spela in en låt. "vi drar från malmö" ska den heta och timbuktu ska inte vara med.

slemlösning

2008-01-04T08:58:00.001-08:00

min hjärna är fylld av något mycket trögflytande. min vänsterarm är bättre men den oroar mig fortfarande. kroppen är tung och trött. därför försöker jag spendera så mycket av min tid i badet som möjligt.

men verkligheten sätter som vanligt hinder i min väg. idag har jag exempelvis suttit ett par timmar med oscar på le pain francais. le pain är ett idiotiskt fik. ändå går jag dit ganska ofta. varje gång jag går därifrån är jag arg och frustrerad. vad är så dåligt med le pain francaise undrar ni?

jag ska berätta.

först och främst får du stå i kö för att beställa. (detta är lika irriterande för de som sitter som för de som köar). när du väl fått beställa måste du ställa dig i en ny kö för att vänta på ditt kaffe. mannen som ger dig kaffet låtsas bara förstå engelska (detta ska kännas kosmopolitiskt). när du fått ditt kaffe står du kvar och väntar på din quiche lorain. den kommer inte. när du frågar den låtsat engelsktalande mannen var den är säger han med ett självklart tonfall att den kommer till bordet.

dina beställningar levereras alltså till helt separata adresser.

sedan måste du gå med din överfulla kaffekopp förbi den genom lokalen slingrande kön tillbaks till ditt bord (längst in i lokalen). eftersom att alla övriga gäster är antagligen småbarnsföräldrar eller småstadsbor är du lycklig om du inte fått hela koppen utspilld innan du är framme.

hursomhelst. jag är inte så förtjust i le pain francaise men jag lovar att jag kommer gå dit igen.

nu är jag hemma och har just avslutat ett telefonsamtal med den gode kristian anttila som till min förtjusning meddelade att han snart släpper en ny skiva. hans akustiska spelning på scandic hotel var det bästa jag hört av honom.

nu ska jag försöka lägga arbetet åt sidan och istället ta med mig en apelsin i badet. äta ett par alvedon. stryka skjortan. putsa skorna och förbereda mig för morgondagens resa till malmö och slagthuset där jag ska äta en förhoppningsvis mycket trevlig middag med resten av sveriges absoluta kulturelit.

kommer lindqvist vara där?

den som lever får se.

varats olidliga lätthet

2008-01-02T14:28:00.000-08:00

jag har fått en hel del frågor om mitt nyårsfirande. det glädjer mig att så många är intresserade. därför följer här ett enkelt recept på rödvinskokta päron med fromage frais och mynta:

4 dl rödvin
3,5 dl socker

saften av 3 apelsiner

4 fullmogna päron, stora och fasta (precis som ni vet att jag tycker om dem).

150 g naturell fromage frais

2 msk finhackad mynta samt 4 små kvistar till garnering

"så oerhört sofistikerat" tänker ni nu. jag skulle kunna ge er rätt. jag gör det i viss mån.

men sanningen att säga var det ett av 2007 års stora misslyckanden. päronen blev snabbt klara och jag kan inte direkt kritisera dem för något. vinet (som tillsammans med sockret skulle reduceras till en trögflytande sirap) måste jag däremot säga var en stor besvikelse. trots att jag använde en ganska bra shiraz (för att koka sirap på) vägrade det göra som jag ville. jag tvingades helt enkelt koka det alldeles för länge och i omgångar. när druvsaften väl började bli ordentligt trögflytande var mitt sällskap redan genom huvudrätten och jag tvingades servera ett extra glas champagne under väntan.

jag bad min petite amie forma ägg av fromage frais medan jag själv tog mig an sirapen. över päronen och osten skapade jag så ett intrikat nätmönster av californisk druvsaft och vitt socker.

när jag senare satte silverskeden till rätten möttes jag av en obehaglig överraskning. under den tid det tog mig att föra desertskålarna från arbetsytan i köket till middagsbordet hann sirapen uppenbarligen stelna. det jag var på väg att föra till munnen liknade ingenting annat än ett förkolnat armeringsjärn från ett utbränt miljonprojektshus.

och det smakade likadant.

självklart har jag inte låtsats om det här förrän nu. mina gäster åt naturligtvis allt vad jag lagt till dem och kunde inte berömma mig nog för mina kulinariska talanger.

vad har vi då lärt oss av det här?

1. låt vinet koka precis så länge som det krävs för att päronen ska mjukna. det stelnar medan det svalnar.

2. det spelar ingen roll så länge du är rik och berömd.

123 jag är vaken.

2007-12-30T09:03:00.000-08:00

vit strukturtapet.

en havsörn i matta färger. texten: havsörnen.

ingen luft här inne. vi går genom korridorerna. jag och min mor. vi säger ingenting. i ett litet skåp står små prydnadssaker utställda. vi stannar upp och tittar på dem. ibland finns här små fina saker säger min mor. jag tittar på små tomtar med vita bomullsskägg och änglar i papier marche. skåpet är fyllt till bredden av tomhet.

vi fortsätter genom korridorerna.

metro igår

2007-12-08T11:10:00.000-08:00

Jag står på Linnégatan. Det är fredag eftermiddag. Mannen i dörren säger att vi ska vara beredda på att det kan vara ont om sittplatser. Jag frågar vad han menar.

- Jag menar att ni kan bli tvungna att stå.

Jag säger att jag föredrar att sitta ner när jag äter. Mannen i dörren säger att det inte förändrar någonting.

Jag vänder mig till mitt sällskap för att föreslå att vi går någon annanstans. I deras ögon finner jag inget stöd. Bara hunger. Hunger efter ölpaket för 58 kronor och svettigt upplagd buffémat.

Innanför är det precis så trångt som dörrvakten sagt. Vi får inget bord. Jag står i en trappa och balanserar två öl och en porslinstallrik. Jag känner mig som en enarmad diskplockare på en främmande planet. En servitör kommer förbi med en nachosfylld sombrero och trycker en armbåge i min rygg. Det är oerhört kvavt. Jag känner att jag aldrig kommer kunna ta mig härifrån.

Så känner jag en pust av frisk luft. Jag följer den in i ett blåkaklat rum. Där möter jag min spegelbild. Mina läppar glänser av transfetter, min blick är tom och mina knogar har vitnat runt en avslagen Norrlands Guld. jag står brevid en pissoar. ”Aldrig mer After work” tänker jag.

döden i december

2007-12-03T03:38:00.000-08:00

jag sitter vid mitt gamla köksbord men vid ny utsikt. i tre dagar har jag burit lådor, letat parkeringsplatser och knutit näven i fickan. och inte är det klart ännu. fuck detta tänker jag. sedan drar jag handen längs min nya köksvägg. smeker den vittonade björkpanelen och tänker att det nog blir bra.

sen tänker jag att jag måste ringa banken, skatteverket och möjligen löneavdelningen och erkänna att trots mina lite griniga mejl var det hela tiden jag som hade fel. och att jag har en deadline på onsdag som lyckligtvis är så meningslös att det inte betyder så mycket om jag missar den som om jag missar den om en vecka som är oerhört mycket viktigare och måste bli bra. sen upptäcker jag att jag inte har en aning om i vilken av dessa 35 lådor mina papper ligger i och att jag antagligen borde flyttstäda den gamla lägenheten innan tisdag.

jag trycker hela min kropp mot träpanelen. försöker ta in värmen och tryggheten. men det hjälper inte. jag hör hur de rasar och vill ut inne i kartongerna. tusentals små tassar.

jag och gudrun schyman

2007-11-22T09:43:00.000-08:00

jag befinner mig på den värsta platsen i göteborg. nordstan. människor rusar runt mig. telefoniföretagens hyenor hugger mig i hasorna. jag viftar bort dem. jag tänker inte låta mig korsfästas i deras telefonkatalog.

det är hanna som har dragit mig med hit.

-vi måste titta på nks julskyltning, sade hon och tittade på mig med de där stora rådjursögonen.

nu drar jag henne i armen. försöker ta oss ut härifrån. köphetsen är mer än jag klarar av. vi måste ut. hanna kämpar för att få med mig in i affärer där de säljer små tjejsaker.

tittatittatitta så fin säger hon och drar i mig.

jag håller på att tappa kontrollen. med mina sista krafter tar jag henne i handleden och drar henne bort från skyltfönstret. inte så hårt men tillräckligt för att jag ska känna en ond blick i nacken.

medveten om hur situationen kan ha sett ut snurrar jag runt och möter blicken.

GUDRUN. i nordstan. hon säger ingenting men hennes blick säger allt. manssvin.

jag står som paralyserad mitt bland telefonförsäljarna. de kan lukta sig till min svaghet och hugger in på bytet. trycker på mig mobilabonnemang och headsets och det enda jag kan tänka är.

tatatatata

ni gör stor popmusik

2007-11-21T13:49:00.000-08:00

jag och liza står utanför henriksberg. i dörren står göteborgs strängaste vakt. innanför spelar den stora sömnen. vakten hänvisar till brandföreskrifter när han inte vill släppa in oss.

- det är fullt. jag får inte släppa in någon under några omständigheter.

när jag säger att jag kommer från tidNinGen går det bra. då föreligger det ingen brandrisk. fast liza får inte komma in ändå. inte ens när sångaren i dss kommer ut för att hämta in henne. brandrisken överskuggar det mesta. jag känner mig skamsen när jag lämnar liza ute i blåsten och kylan men det är viktigt för mig att jag får se ett så gott som helt okänt stockholmsband som jag hört tre låtar av på myspace.

när jag kommer in är det bara halvfullt i lokalen. vakten måste ha trott att vi hade molotovs innanför västen.

hursomhelst har dss redan spelat. det är synd. de är ett väldigt bra band. jag lyssnade just på de nya låtarna på deras hemsida och kände att jag borde upplysa mina uppskattningsvis 3 läsare om detta. mmd med den stora sömnen är bäst just nu. det bor en håkan i varje stockholmare!

googla "den stora sömnen myspace"

utanför

2007-11-20T03:10:00.001-08:00

på bordet framför mig ligger pennan och blocket. jag lyfter luren och slår numret. signalerna går fram. plötsligt har jag ingen aning om vad jag håller på med. varför sitter jag här och ringer? vad är det egentligen jag vill? inte bara med det här samtalet utan överhuvudtaget. en lång rad meningslösa samtal där jag är låtsat eller i bästa fall äkta intresserad av vad som sägs. en röst i andra änden

-kustbevakningen.

jag är helt nollställd. hur hamnade jag här egentligen? hur tar jag mig ur det här?

Hallå där Kustbevakningen! säger jag.

undanflykter

2007-11-18T08:51:00.000-08:00

jag har just avslutat läsningen av stieg larssons män som hatar kvinnor. det är på grund av den som jag inte skrivit här på länge. inte för att den varit så bra att jag inte kunnat slita mig utan för att boken haft allvarliga konsekvenser för mitt eget skrivande. jag har börjat tänka på stieg larssonspråk.

när jag sätter mig vid min dator tänker jag:

""sebastian" slog sig ned vid köksbordet som också fungerade som arbetsbord, tryckte på on-knappen till sin hewlet packard laptop med 512 mb arbetsminne och loggade in med användarnamnet "snake"".

när jag går till butiken tänker jag:
""sebastian" såg att det lyste i fönstret hos h. han visste också att om han ringde på skulle hon inte öppna. hon var fortfarande förargad på honom efter deras stormiga utflykt till saltholmen. med all rätt."

nu är äntligen boken slut och imorgon kommer jag gå på en lång camusdiet för att hitta tillbaks till någon slags rimlig standard igen.

till dess väntar vi spänt på filmatiserigen av stieg larssontrilogin. som ni vet spelar Michael Nyqvist rollen som den djärve journalisten michael "kalle" blomkvist. gudbevars.

http://www.stieglarsson.se/ är kanske världens roligaste hemsida.

På klubb brukar vi allvar

2007-11-09T01:25:00.000-08:00

Jag sitter i ett hörn i baren. Precis under högtalarna. En ung man i blonderad weekdaysfrisyr rusar upp på dansgolvet framför mig och börjar dansa till Guns N´Roses Paradise City. Jag tar min öl från bordet för att den inte ska slås omkull. Jag tittar på den hoppande frisyren på dansgolvet och väntar på att låten ska ta slut. Nu är de fler som dansar. De ser ut att vara starka och friska människor. Ändå dansar de till Guns N´ Roses. Jag tittar på klockan. En halv sekunds tystnad. Nästa låt: Summer of 69. I DJ-båset står den nya generationen ironiker.

När jag går till min läkare kan jag vara säker på att få ett seriöst bemötande. Min läkare skämtar aldrig. Han har inte en låda med speciella piller som han skriver ut när han vill göra sig lustig. Han har en yrkesstolthet som han delar med piloter, skattejurister och ubåtskaptener. Människor som tar sitt yrke på största allvar.

Du beställer inte tacos på restaurang. På restaurang äter du pilgrimsmusslor och annat gott från hav och land. Tacos äter du hemma och med lampan släkt. På samma sätt kan du lyssna på 90-talshits och schlagers hemma, hopkurad under en filt av nostalgi.

Ta istället på dig din allvarligaste uppsyn i helgen och dansa till DJ Kaos på Cabin Deck, Puzzle på Storan och Miss Alabama på Respekt.

läsfrämjandet

2007-10-31T11:48:00.000-07:00

avenyn. jag sitter på ett fik. inte särskilt bra eller trevligt men det är här de rör sig. jag rör om i min capuccino och använder samma sked för att skrapa av en bit glasyr från masarinen. den stelnade äggvitan och sockret smälter snabbt mot min gom.

framför mig har jag en tjock bok som jag låtsas läsa. runt mig utspelas den vanliga scenen; små cafékatter smyger omkring, läser cosmopolitan, dricker kaffe latte till kakan som de envisas med att kalla kärleksmums.

över boken känner jag blicken. varm och välbekant som doften i strandhuset när man kommer in i det för första gången på länge. jag låtsas inte om den utan bläddrar lite förstrött innan jag tittar upp: tvillingar.

innan jag återvänder till prosan hinner jag registrera: blonda lockar, lagom kurvor, slanka ben.

-vad läser du?

frågan kommer en halvminut senare. jag tittar upp på de båda flickorna och ler mitt speciella leende. det är allt utom pojkaktigt.

tre timmar senare står de i min hall. åter klädda och skenbart respektabla.

-då ska väl vi gå då..., får den ena till slut fram.

jag har ett lakan om mina höfter. mina läppar är svullna och mitt hår på ända.

- vänta, jag har nåt åt er, säger jag och går till biblioteket för att hämta två exemplar.

stieg larsson - män som hatar kvinnor. sveriges mest lästa bok.

redovisningsplikt

2007-10-27T09:46:00.000-07:00

läs gärna det här inlägget med släpig stockholmsdialekt i ditt huvud (annars är det skitdåligt)

de senaste veckorna har jag låtit mina helger börja alldeles för tidigt.

som varanen skrev var vi på uppåt framåt och på kasinot i onsdags. hans historia därifrån är mycket bättre än vad min är just nu. jag ska dock försöka foga samman minnesfragmenten till en liten text snart. inte här och inte nu tyvärr. just nu är jag på tok för upptagen med att spilla chokladtårta över mitt vita skjortbröst.

torsdagen bjöd på tidningsfest och svanen. innan dess drack jag av oklara skäl två bloody mary på skål. en bloody mary är tillräckligt i alla sammanhang. två bloody mary är lasagne.

på jazzhuset rasade martin-poängen in i ett hysteriskt tempo. innan jag tog h innanför rocken och smet ut bakvägen gjorde jag high 5 med en blonderad ung man som någon sagt spelar i något slags synth-rapband och som dansade till paradise city balanserades på en stol i lilla baren. under taxiresan skamsköljde jag å hans vägnar.

igår hade jag enligt spridda källor blivit "sprit-svullen" i ansiktet så spenderade kvällen under en filt med ett glas shiraz placerat på bordet framför mig. det var inga problem att låta det stå odrucket så ikväll ses vi på avenyn igen.

KRAFT, Storan

håll tillgodo.

2007-10-27T03:29:00.000-07:00

mycket roligt av varanen. http://varanen.blogg.se

black moon party och david shrigley

2007-10-24T04:52:00.002-07:00

jag och martin går omkring på konsthallen. bra konst. mycket uppfriskande. jag känner mig lite full sedan igår. martin är blek. jag går in i något. förstår inte vad. alla tittar på mig. jag har trampat på konsten. en installation av små blå bollar har lämnat sin uttänkta form och spridit ut sig i lokalen. som bara bollar kan. några killar skrattar. jag börjar samla ihop bollarna. sen orkar jag inte gå framåtböjd längre. interaktiv konst, tänker jag och lämnar rummet.

i malmö blåser det alltid. inte lika kallt den här gången. ute på friisgatan ylar en hund och ett billarm ljuder.

jag kan inte sova. läser ut daniel kellermans bok. mycket bra bok, räddade min natt. tack för den daniel kellerman.

recension kommer. eller så var detta en recension.

ikväll ses vi på kasino cosmopol och på klubb vernisage

om inte jag ser dig först

2007-10-20T03:18:00.000-07:00

"betala" jag tvekar en sekund. sen klickar jag. min telefon vibrerar och ett meddelande om mejl dyker upp på skärmen. jag stirrar på det. "tack för din bokning".

tre timmar senare är jag på väg mot den förbjudna staden. dödens stad.

malmö.

ikväll ses vi på friisgatan.

processen

2007-10-18T06:57:00.000-07:00

ljunggrens är tydligen det äldsta fiket i göteborg. det gör det inte bättre. trots att det ligger på avenyn.

efter en timme i rätten är jag trött och desillusionerad. jag vet inte vad jag väntade mig av rättsystemet. dramaturgi kanske, närvaro, känslor. hursomhelst infann det sig inte.

två pojkar flankerade av advokat respektive åklagare får svara på ledande frågor under en trist torsdagseftermiddag. den ene hade visst överfallit den andre på en festival förra året. ingen minns särskilt mycket av kvällen. det är mest av allt nedslående och inte alls bra för min huvudvärk. jag sitter på en stol i ljust trä med någon slags turkos sittdyna.

den ene pojken döms att betala ett par tusen. ungefär lika mycket som man får ge för en flaska tattinger på pepes bodega i båstad. sedan har rättvisa skipats. inget mer med det. inga stora gester. bara en ung man som har förstört sina chanser att få ett förstahands-kontrakt i innerstan egentligen.

jag går ut i den kalla oktoberluften. följer södra vägen mot berzeliigatan. svänger höger upp på avenyn. beställer in en räkbaguette och en kopp kaffe. när jag ätit finns inget kvar på tallriken.

det är helt tomt.

ikväll ses vi på jazzhuset, klubb svanen

http://www.actionaid.se

2007-10-13T09:14:00.000-07:00

jag vaknar framför tvn. reklamfilm för actionaid. de förmedlar afrikanska fadderbarn. jag tittar med suddiga ögon medan jag väter min tunga med en kökssvamp. två gånger om året får man ett brev eller en teckning från sitt fadderbarn. man får se hur barnets liv i fattigdom byts mot ett liv i marinblå skoluniform. ett liv av ta fatt, handuppräckande och ivrigt brevskrivande. jag lägger en kall trasa över pannan och tänker på hur det skulle vara. att jag faktiskt har råd med det. att det är något jag borde göra.

sedan tänker jag att jag inte vet vad jag själv skulle skriva till mitt fadderbarn. skulle jag skriva om slentrianfyllorna, spårvagnsnätterna, jävlarna i dörren, de leende flickorna och råttan? skulle jag berätta om dagarna på badrumsgolvet och hur det känns att kräkas upp sin sista panodil och misslyckas med att fånga den i luften? jag är rädd att barnet skulle bli besviket på mig. att han eller hon skulle se mig som ett misslyckande. ett ytligt och genomskinligt skal fyllt av självömkan och triviala problem.

jag skriver upp numret men jag kan inte utlova den rätta dramaturgin. jag är inte actionaid. inte idag.

ikväll ses vi på avenyn.

avenyn

2007-10-12T11:10:00.000-07:00

jag står i baren. lång, mörk, smal. snygg skjorta, dyra byxor. jag skrattar ett hest skratt. gläfs-gläfs-gläfs låter det.

det står andra män runt mig. vi skålar. jag kastar tillbaks huvudet och sväljer shoten. fernet. jag sätter ner glaset med en smäll och skrattar mitt hesa skratt igen. gläfs-gläfs-gläfs.

det går förbi flickor. blonda smala. förvånansvärt bra house i högtalarna.

jag kastar tillbaks huvudet igen och känner hur spriten träffar. den här gången får jag en hostattack och för ett ögonblick tror jag att det kommer sluta illa. men nej då, det är ingen fara, skrattar jag. gläfs-gläfs.

när jag går gör jag tummen upp till servitören. "tummen upp" säger jag.

dödslinje

2007-10-07T05:43:00.000-07:00

jag låser dörren bakom mig. i rummet finns ett skrivbord, en bokhylla, en tvåsittssoffa och en madrass på golvet.

jag lägger nycklarna till rummet på skrivbordet och går ut i köket. här finns ett bord med plats för tre (så många kommer vi aldrig att vara). lika många kokplattor. koppar och glas. här finns en hel flaska rom och en halv flaska kapten löjtnant. någon mat vågar jag inte hoppas på men jag har en hotellfrukost och ett par värktabletter i kroppen så det ska klara sig.

jag gör plats för datorn på skrivbordet. kopplar in strömmen, tänder lampan. stannar upp. tycker att jag hör något. små små tassar mot korkmattan. men det är ingenting.

sex timmar sex artiklar. lugnet sprider sig.

efter 10 är det bara du du du

2007-10-03T01:58:00.000-07:00

Marcus Birro skrev för några månader sedan på sin blogg:

"Schulman och hans anhang, hans arme´av idioti, av välformulerade ytlighet och distanisering, hans artilleri av själlöshet, hans upphöjande av ytan som något värdefullt är därför något i grunden alarmerande.

Det är ett tidstecken. Det är fienden."

Det hade varit intressant att läsa ett svar från alex schulman. istället får vi nöja oss med en underbar paneldiskussion i malou von sivers soffprogram "efter 10" på TV4. i en liten paus i samtalet om nya böcker i stil med "självkänsla nu" och "deserter och choklad" diskuterar man hatbloggandet och alex schulmans beslut att lägga ner sin blogg. Det är upplyst och innehållsrikt. inte alls moraliserande eller snusförnuftigt.

jag har aldrig läst schulman. han har inte intresserat mig. malou von sivers finner jag däremot oerhört intressant.

vem är hon?

hur har hon kommit dit hon är idag?

var har hon lärt sig sin intervjumetod? alltid respektfull inför den intervjuade. alltid knivskarp och orädd.

hur fick hon idén till ett svenskt oprah winfrey show?

det finns så många frågor. nu när den där hemske schulman draagit sig tillbaks kan väl malou äntligen få ta plats även på internet? "att vara malou von sivers" skulle den heta, min favoritblogg. full av mys.

tillsammans kan vi göra internet till en bättre plats.

när de talar om dig och mig

2007-09-25T13:29:00.000-07:00

mitt hjärta slår dubbla slag när jag slår numret. medan signalerna går fram är jag plågsamt medveten om min andning. så lyfter han luren. rösten går genom 100-tals kilometer koppartråd men jag känner igen den. den elegant blaserade stockholmskan går inte att ta miste på.

vi talar om fotboll, schlager och kvinnor. hur man skriver sånger åt dem. att vi båda hoppas på GAIS i allsvenskan. vi talar om indiedrottningen på skånegatan.

allt har ett slut. jag har fått svar på min sista fråga. det är dags att lägga på. jag vill inte men ibland måste man släppa taget. även om sina hjältar.

- ja, det var väl allt då.

- okej, men ha det bra då sebastian.

- detsamma. ha det bra, orup.

distinktion, habitus och fält

2007-09-22T10:58:00.000-07:00

korslagd sparris förföljer mig. de spröda skälkarna bildar ramverket för mitt liv. det är en god smak på de tärnade rotfrukterna och såsen har en trevlig, varm ton av kardemumma. kyckling har jag som regel inte mycket till övers för men i sammanhanget fungerar det.

jag står vid ett runt bord och konverserar ett par bekanta och ett par ickebekanta. jag är i förstadiet av en berusning efter vinet jag drack ur en mcdonaldskopp utanför storan för en kort stund sedan och mår på det hela taget ganska bra.

då dyker han upp. svarta skor. svarta byxor. svart polo. svart kavaj. svartbågade perry ellisglasögon. han ställer sig brevid mig. han hälsar på alla i tur och ordning. jag gurglar min mun med det sista av en carlsberg, serverad i vinglas. av någon outgrundlig anledning ställer en ung man i slips den helt obefogade frågan:

-har du några intressanta projekt på gång? till mannen i svart.

5 minuter senare pratar han fortfarande. jag söker en blond flickas blick för att finna någon slags stöd och medhåll. jag har inte himlat på flera år men jag gör ett tappert försök. hon ler åt mig, men det är ett överseende leende. sedan möter hon mannen i svarts blick istället. nu är hennes leende varmt. hon tindrar med ögonen, formar läpparna som för att säga:

- berätta mer.

jag tar min jacka och min läckande bag in box och lämnar lokalen utan ett ord till någon.

svensson svensson

2007-09-21T13:44:00.000-07:00

när svensson svensson började sändas på nytt, 10 år sedan det senast sändes på tv, bänkade sig 10 miljoner svenskar för att följa sin svenska favoritfamilj.

svensson svensson är sveriges svar på sopranos.

men hur tänkte de med de pålagda applåderna? när knappt några komediserier använder pålagda skratt längre känns det riktigt provokativt. kanske är svensson svensson plötsligt så omodernt att det är...hypermodernt.

likadant känns det att sitta inne en fredagkväll och titta på reprisen av programmet. så tråkigt att det blir roligt.

fullt flyg

2007-09-20T12:21:00.000-07:00

idag fick jag tillfälle att ringa upp manusförfattaren bakom stefan och krister-serien full frys som gick på tv för ett par år sen.

på den tiden var jag för smal och fördömmande i mitt kulturintag för att riktigt våga uppskatta farsgenren som sådan. men efter en sommar med bara svt och tv4 har jag börjat uppskatta folklustspelen som de också kallas. särskilt danskarna är bra på fars. den danska versionen av jönsson ligan, olsen-bandet, är till och med rolig i danmark.

tyvärr blev det inte tid att ta upp min egen idé om en fars i flygplansmiljö som jag gått och funderat på en tid. istället pratade vi om helt andra saker, som för den delen också var intressanta. nu när vi har etablerat en kontakt kanske jag kan höra av mig när jag fått ner lite mer på papper.

ett djur eller en gud

2007-09-18T09:31:00.000-07:00

jag går på restaurang ensam. de andra äter i mötesrummet men jag försöker hålla mig undan mikrovågsugnen. jag sätter mig på gaveln av ett långt men tomt bord med vit linneduk. jag spiller lite tomatsås. runt mig sitter män i kostym. damerna sitter i klunga, männen två och två. de närmast mig pratar om att det är dags att ta upp båten. jag är på väg att ge mig in i samtalet när jag överraskas av den kraftiga umamismaken i sojan. jag gör en anteckning om att börja undvika soja.

några timmar senare inleder jag ett samtal med en äldre man. vi sitter på bussen.

"väldigt varmt, ska det verkligen vara så?"

"nej, det är nog något som är fel på fläktarna"

"väldigt varmt" säger jag

mannen håller med, "som en bastu"

"lustigt egentligen. det regnade när jag gick hemifrån och nu skiner solen" säger jag och illustrerar genom att peka med mitt paraply.

"ja. det är märkligt. ett mellanting vore nog det bästa" säger mannen.

"ja, ett mellanting vore nog bäst" säger jag.

morgonmöte

2007-09-17T08:57:00.000-07:00

"det kan ju sebastian ta, kanske?"

åtta ögonpar tittar på mig. jag tittar tillbaks. lätt panikslagen.

"ja, just det" säger jag utan att riktigt ha en aning om vad det är jag ska ta.

"bra, kör ett "hallå där!" på det, några utgångar och ett par frågor".

"javisst" säger jag. "det blir kanon".

sen glider jag sakta bort igen. det är inte alls meningen. jag fastnar med blicken på skivrecensenten mitt emots bandT-shirt. tänker att jag måste hitta någonstans att köpa mitt kaffe och en restaurang att äta lunch på. tänker att det här också är en fabrik inte så olik den där jag brukade skruva ihop elmätare på. tänker på det en stund.

sen kommer jag att tänka på att den här dagen också kommer att ha ett slut och att det är bäst att jag har något att skriva ut innan jag går.

jag kikar över det ovala sammanträdesbordet. ser mitt namn följt av namnet sofia talvik. räddad.

"hallå där! sofia talvik" tänker jag.

sunday funday

2007-09-10T06:00:00.000-07:00

jag sitter försjunken i tv-soffan. jag har just sett det första avsnittet av "sex med viktor" (som var helt meningslöst). så dyker han upp. stephen fry. efter åratal av samma rolltolkning (engelsk betjänt, engelsk överklasshomosexuell, engelsk engelsman) har han fått producera ett navelskådande tv-program om manodepressivitet.

det är bland det obehagligaste som gått på svt på länge. inte för att det är ett allvarligt ämne som de flesta har någon form av otrevlig relation till och inte för att stephen fry verkar tycka att manodepressivitet är tufft. utan för att programmet utspelar sig i en bildskön engelsk landsortsmiljö.

efter en heldag med söndagsångest och mörka tankar är ett självbiografiskt "tillbaka till aidensfield" det sista jag vill se.

de engelska hederna, vågorna som slår mot klippor i södra wales och flickor som heter laura är mer än jag klarar av.

jag lägger mig på sängen med en kudde över ansiktet. stephen frys bubblande stämma tar sig genom gåsdunet. den går inte att stänga ute. det är omöjligt. allt är omöjligt.

måndagen kommer som en befrielse.

utanför henriksberg igår

2007-09-08T05:48:00.000-07:00

"ursäkta har du en tändare?"

"ja"

"tack!"

"då kanske man kan få en cigg i utbyte?"

"tyvärr, det var min sista...du, tändaren funkar inte"

"Tyvärr, det var min sista gas."

simon du är en gåta

2007-09-02T11:48:00.000-07:00

bland luggslitna ekskåp och bortglömda porslinshundar på holmens marknad, inte långt från läppstiftet i göteborg, rör sig en ung man. runt midjan har han en svart munktröja. han är lång och lite gänglig. han borstar bort en lock från den blonda kalufsen samtidigt som hans hungriga blick söker genom hallen. det är en man på jakt. han vet vad han söker.

jag har slagit upp en tidning framför ansiktet där jag sitter i cafédelen. på så sätt kan jag följa honom utan att riskera upptäkt. jag ska precis ta en klunk av min coca-cola när han plötsligt ökar takten och för ett ögonblick försvinner ur mitt synfält. för ett ögonblick grips jag av panik. han får inte vara försvunnen, jag måste få veta vad han söker.

lika snabbt som han försvann är han tillbaks. det var en snabb attack. plötsligt såg han vad han sökte och då lät han ingen tid gå till spillo. med beslutsamma steg går han mot kassan. han står bara tre meter från mig. i handen håller han en brun tidsskriftssamlare i plast.

han betalar, tackar för sig och lämnar holmens marknad. lika snabbt som han dök upp är han borta.

jag griper tag i en äldre man som står och granskar botten på en liten svart och vit porslinshund.

- där, säger jag, där går Simon Ohlsson, sångare i silverbullit och en av göteborgs mest notoriska tidskriftssamlare.

mannen och jag tittar länge på varandra. vi delar det här ögonblicket. det är vårt.

råttorna vid chalmers

2007-08-30T01:58:00.000-07:00

när jag kliver av spårvagnen är luften kall och frisk. mina lungor fylls av nytt liv. en blond flicka ler mot mig. solen skiner över chalmers glashus.

jag korsar spåren med lätta steg och tar trapporna i ett språng. jag känner hur mina lårmuskler spänns i slacksen, redo att explodera av nyfunnen kraft och livskraft.

jag tänker på vad mitt nästa drag ska bli. jag har världen i min hand och allt det andra under min gummiklädda häl.

så står han plötsligt där. en stor oformlig klump nedstoppad i ett par för tighta blåjeans. under pottfrisyren markerar ett par färglösa påsar platsen där ögonen skulle ha suttit om det inte vore för de senaste 15 årens drakar och demoner-spelande i en radhuskällare tillsammans med bordet, skåpet, stolen. han rör sig inte ur fläcken. han har en skylt, stor som ett a4-ark, bunden om halsen. på den står en enda symbol: 0. nolla.

våra ögon möts. han verkar på något sätt ty sig till mig. han vill kanske att jag ska ta med honom hem och göra allt bra igen. men det kan jag inte. jag ser honom allvarligt i ögonen och skakar på huvudet. jag har inte plats för en till. den här är förlorad.

-nu måste du rädda dig själv, mimar jag till honom med överdrivna munrörelser.

sen skyndar jag vidare. bort från chalmers tekniska högskola. hem för några av de vidrigaste människorna i hela göteborg: chalmeristerna.

jag och gudrun sjödén

2007-08-26T12:12:00.001-07:00

hösten är här och jag är tillbaks i göteborg. därför publicerar jag en bild på mig själv tillsammans med gudrun sjödén.

down at the D.I.S.C.O

2007-08-06T14:52:00.000-07:00

jag väger klotet i min hand. hålen är för små. klotet för lätt. jag lägger tillbaks det och väljer ett nytt. det är azurblått och precis lagom tungt. jag går fram mot banan. klotet trycker sig njutningsfullt mot min hand. jag känner hur det blir varmt och fuktigt runt mina fingrar djupt inne i det.

två steg tillbaks. sen tre fram. perfekt avvägda steg. jag sätter i vänsterfoten precis framför linjen. min högerarm rör sig som en pendel och jag släpper i precis rätt ögonblick. käglorna yr som maskrosfrön.

på skärmen står det FAIL i stora röda bokstäver. jag har trampat över linjen och försöket är underkänt. i baren sitter en man med en åbro. vid jack vegas-maskinen matar en invandrarkille in en ny tjuga.

vid bowlingbanan upptäcker jag nåt nytt jag är dålig på.

radion spelar markoolio för andra gången. lamporna i lokalen blinkar oengagerat. det är discobowling. det är ingen katastrof.

40-talisterna

2007-07-31T12:58:00.000-07:00

jag kör lånad jeep genom båstad. kromade detaljer, glänsande fälgar, säten som på en biosalong. ur högtalarna kommer den senaste polska technon (CDR-skiva lånad av min svåger). det är en vacker dag. solen har just brutit genom molnen.

jag kommer ur staden och ut på italienska vägen. utsikten är fantastisk. laholmsbukten breder ut sig som benen på hundratals tonårskärlekar. jag tar vänster för att köra vägen över golfbanan. en stilig medelålders man klädd i vitt och rosa hejar glatt när jag stannar och släpper honom över vägen med sin golfbag (Kinbag Exklusiv). jag gör en käck honör och blinkar pojkaktigt. sen lägger jag i växeln på nytt för att köra vidare. då är den plötsligt där. framför mig som en vit val. stor och klumpig. helt i plast.

husbilen.

40-talisterna. uppvuxna under krigsår och ransoneringstid. nu tar de sin hämnd. i 40 kilometer i timmen och mitt i vägen krypkör vi över det skånska landskapet. jag tummar nervöst ratten. mitt humör är förbytt. solen är åter i moln och jag vill inget hellre än att preja den här dumma massan av vägen.

svåra år javisst. äppelknyckarbyxor och keps på sned. för att väga upp bitterheten och livsledan har de nu tagit sig rätten att framföra det största och trögaste fordonet människan skapat. husbilen.

jag försöker köra om. det går inte. varje gång jag börjar ta mig ut i vägbanan gör föraren likadant. jag kan ana hans rutiga skjorta och klordoftande andedräkt. jag kan ana hans hånfulla leende innanför de pappartade läpparna. efter tre försök ger jag upp. det är omöjligt. livslusten går ur mig. allt är omöjligt.

vid nästa korsning blinkar de vänster. jag blinkar höger. trots att det är helt fel riktning.

harry potter, the simpsons och foppatofflan.

2007-07-27T13:29:00.000-07:00

på tåget sitter en ung man och läser. mitt i den feta kexchokladsätande massan sticker han ut. ljusa lockar, fin hy. känsliga händer bläddrar sidorna. intelligenta ögon rör sig över raderna. det kunde varit jag. eller en yngre version av mig. jag rörs av hur han håller den tjocka boken. en litterär skatt, det är jag övertygad om. när han slutligen slår ihop boken och lägger den på kupébordet anstränger jag mig för att se vilken av mästarna det är han spenderat sin resa tillsammans med. är det proust? är det kanske tranströmer?

nej. det är harry potter. han läser en barnbok.

för två och en halv timme sedan gick jag in i en biosalong. den var full av barn. sedan såg vi tecknad film ihop. the simpsons. det var en barnfilm. en gång var the simpsons smart och roligt. det är det inte längre. jag skruvar på mig, barnen skrattar. homer simpson gör sig illa. han ramlar ner för berg, blir arg och stryper sonen bart. det är förutsägbart och krystat. plötsligt är det slut. jag sätter på mig skorna. jag trodde det var de som luktade illa i salongen men det var det inte. mina skor är vita och helt luktfria. filmen stinker däremot. för att använda ett lånat uttryck.

jag ser en ung kvinna. helt vanlig. som du eller jag. hon ser ut att veta var hon står. men något är fel. hon står alldeles för stadigt. på fötterna har hon foppatofflor. en sko som marknadsförs enligt följande

"Sulan är helt halksäker och materialet stötdämpande och mycket lätt vilket gör skon bekväm att bära. Materialet är även mycket enkelt att rengöra och har en yta som är antibakteriell och luktavstötande".

det är alltså en barnsko. men hon är inte ensam om att använda dem. ingen säger något. ingen går fram och sliter dem av henne. hon går gatan fram, obespottad och med lätta plastburna steg.

2007 blir året då vi går i barndom. 2008 kommer vi ha raserat allt som någon gång var värt att bygga upp. litteraturen, filmen och tofflan.

DN ger för övrigt the simpsons en 5a i betyg (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=674449). imorgon börjar hyllningskören.